Vestlins värld

Det var...

2011-11-12T15:40:00.000+01:00

...ett tag sedan.

Weman kan Dylan

2009-04-02T00:05:00.003+02:00

Det var ett tag sedan. Men vad gör det. Ni måste kolla in Wemans blogg. Han har ett storverk på gång. Eller rättare sagt, det är avslutat (?). Det handlar om Dylan. Bob Dylan. Robert Zimmerman. Få kan mer, kan bidra med mer. Weman is the (we)man. Om denne sång- och dansman. Kort sagt: Vill ni veta mer om Bob: Titta in hos Weman. Ditt Zimmermanska uppslagsverk på nätet.

Han har berättat om 100 Dylan-låtar. Weman. Han har publicerat topp20-listor av oss, vi, som vill berätta våra bobfavoriter. Mina 20 var som följer:

1. Hurricane
2. She Belongs To Me
3. Like a Rolling Stone
4. 4th Time Around
5. Every Grain of Sand
6. Most of the Time
7. You´re Gonna Make Me Lonesome When You Go
8. Queen Jane Approximately
9. I Pity the Poor Immigrant
10. Visions of Johanna
11. Jokerman
12. Precious Angel
13. The Man in Me
14. I´ll Be Your Baby Tonight
15. I Want You
16. Subterranean Homesick Blues
17. My Back Pages
18. A Hard Rain´s A-Gonna Fall
19. Girl From the North Country
20. All I Really Want to Do

Min lista på Spotify: Vestlins 20 Dylan.

Wemans är förstås mer initierad. Men för att få del av den måste ni in på hans blogg. Ni ångrar er inte.

**

En dag kom bröderna Abbott förbi

2009-03-30T14:54:00.002+02:00

Din bästa musik-DVD?

2009-03-26T12:12:00.002+01:00

Nu tänkte jag utnyttja er. Har fått en angenäm arbetsuppgift: Att beställa in musik-DVD:s till biblioteket. Vilken musik-DVD, dokumentär, konsert whatever, vill ni hitta på ert lokala bibliotek?
*

Mitt i-krönika: Här kommer solen igen

2009-03-23T21:41:00.002+01:00

Gott nytt år på er! Nej, jag är inte yr – det är vår. Närmare bestämt vårdagjämningen idag och i äldre solkalendrar räknades denna dag som nyår och det persiska dito firas just idag. Visst känns det rätt? Det är nu det börjar. Hej då långa vintern, det kompakta mörkret. Nu börjar det om. Tack gode gud för det. Det kan vara jag, men visst är det som så att det mörka halvåret blir svårare att uthärda ju äldre man blir?

Ah, man känner sig stärkt, energin kommer tillbaka och man känner till och med lite kunskapstörst. Man får lust att reda ut det här med vårdagjämning. Vad betyder det egentligen? Mer än att det vänder? Jo. ”Vårdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas vårdagjämningspunkten.” (Wikipedia) Man ändrar sig, vill inte reda ut det längre, det var för krångligt, det räcker att veta att det vänder. Och att vårdagjämningen kan inträffa olika datum. Och att i år inträffar den, här i Sverige, idag, exakt klockan 11.44. Att det är långt till höstdagjämningen. Den inträffar inte förrän den 22 september, klockan 21.18. Jo, det är långt dit, men det värsta är att det antagligen kommer att gå ganska fort. Brrr, bäst att ladda Spotify med en riktigt fin låtlista med temat vår. Ögonblickligen.

Mannen som borde heta Vår i mellannamn får inleda. Ulf Lundell. Våren närmar sej city. Den känns sådär lagom flummig med lite naiv optimism. Och så var han ju ung då, Lundell. Jag var ännu yngre. Kändes fint. Men inte så fint som det känns nu. Ungdomen har den egendomliga egenskapen att den blir ljuvligare desto äldre man blir.

Efter det. Nina Simone. Underbara Nina. Here Comes the Sun. Ja, just den, Beatles gamla mästerverk, men frågan är om inte Nina gör den bättre? Jag tror det, den svänger som en försiktig blåsippa i backen och trumvisparna låter som när man sopar bort föregående hösts sista löv.

Och ska det vara vår ska det vara ska. Ska, reggaens rötter. Lite snabbare. Lite hoppigare. Och vår är ju hopp. Jag har en vinylbox om tre skivor som heter ”The Trojan Story”. Proppad med tidiga ska-låtar. Den brukar jag putsa varje vår. Jag skulle i princip kunna ta vilken låt som helst ur boxen, men i år får det bli Jimmy Cliffs Miss Jamaica.

Ja, här kommer solen igen. Och så heter den. Här kommer solen igen. Med Docenterna. Skramligt, snabbt, uppkäftigt och med den där ”Ooo, who”-kören som så många snott från Rolling Stones Sympathy for the Devil.

Efter det lugnar jag ner mig med Blue Skies och Tom Waits. Hans kvinna har lämnat honom och han ligger i sängen och vill inte gå upp. Trots att himlen är blå. Det är förstås ganska synd om honom.

Men du Tom. Kliv upp. Låt det vara som i Olle Ljungströms Solens strålar. ”Solens strålar värmer upp jorden. Väcker dem som sover till liv. Vaknar utan en enda elak tanke och vill bara väl.”

Mmm, så är det. Våren är utopikerns årstid. Nu blir det kaffe i trädgården. Ska prata lite med ligusterhäcken och önska henne gott nytt år.

***

Vestlins vår på Spotify

***

Devoto

2009-03-07T00:36:00.005+01:00

Jag tänker på världens bästa börjor. Som Holland mot Västtyskland. Cruyff. Men den här är ännu bättre. Just nu.

"I am angry, I am ill and I'm as ugly as sin. My irritability keeps me alive and kicking."

Herregud, börjornas man, vad bra.

Gruppen hette Magazine. Mannen Howard Devoto.

http://www.youtube.com/watch?v=p58kCYsiwt0
http://open.spotify.com/track/5ahYZtchtFwetKDeHpL9jZ

Ja, det var väl allt för tillfället.

*

Wagner, Mayfield, Holm

2009-02-26T15:01:00.005+01:00

Vad betyder "cobweb"? Varför tänker jag på John Holm? Varför har män mer näshår än kvinnor? Är det nyttigt att vara sorgsen emellanåt? Så många frågor. Så få svar.

Jag har sett Kurt Wagner en gång. Han som är hjärta och hjärna i Lambchop. En av hans finaste låtar heter The New Cobweb Summer. En sorgsen sak. Och vacker. Jag såg honom på Stora Teatern i Göteborg. Kurt. Han var kortare än jag trott. Men det är alla kändisar. Nästan. De flesta ser längre ut i tv. Jag har sett Jan Guillou på bokmässan. Han var kort. Jag har stått bredvid Viveca Lärn på ett bokprat. Hon var ännu kortare. Jag sa att jag var lite nervös för bokpratet. Så många människor i publiken. Att jag inte var van vid att framträda. Hon sa till mig att jag kunde vara helt lugn, hon hade bokpratat jättemånga gånger. Och det blev bara värre. Nervösare. Viveca Lärn kan vara rolig i tv. Men hon är roligare i verkligheten.

Det slår mig att allt i förra stycket hände i Göteborg. Varför händer det mesta i just den staden? Så många frågor. Så få svar.

Men tillbaka till Kurt Wagner den där gången på Stora Teatern. Han såg nördig ut. Ful keps, fula glasögon. Han satt och sjöng om hur ledsen han och hans fru var över att inte kunna få barn. Han sjöng förstås om andra saker också. Han gillar förresten Curtis Mayfield. Jag gillar också Curtis. Han som fick nån jäkla ställning på sig en gång. På en konsert. Sen satt han i rullstol. Nu är han död. Jag har suttit i rullstol. Det är inte kul. Inte när man måste.

Curtis spelade in en skiva i slutet av sitt liv där de speedade upp rösten. Han kunde inte sjunga i falsett längre. Borta. Curtis berömda falsett. Curtis fina falsett. Så de speedade i efterhand. Konstgjord falsett. Nu har jag skrivit falsett och varianter av ordet sorg alldeles för många gånger. Egentligen har jag redan skrivit allt jag vet. Det som kommer nu är bara upprepningar, variationer på samma tema. Det är också lite sorgligt. Precis som livet. Inte farligt. Men sorgligt. Som Kurt. Som Curtis. Som jag. Jag gillar oss tre. Vi är fina killar. Såna som vi sitter ibland och är lite ledsna på nätterna. Ibland vet vi inte varför. Vi funderar kanske för mycket. Grubblar. Tillåter oss att vara sorgsna. En form av blues. Jag har skrivit mycket om blues på sistone. Kan bero på arbetslöshet. Eller för lite pengar. Eller en kombination. Tror det. En sådan kombination har nog den effekten.

En av de översta frågorna ska jag svara på. Ibland måste man svara också. Inte bara fråga. Jag tänker på John Holm för att jag precis lyssnat på honom. Han sjöng om en öde strand. Jag läste ur min bok i Malmö en gång. Jag läste ett kapitel som hette just Den öde stranden - John Holm. Efteråt kom det fram en kille till mig och undrade om jag visste att John Holm bodde ett stenkast därifrån? Det visste jag inte. Han sa också att han hjälpt John att flytta i förra månaden. Till slutet av det där stenkastet. Han som berättade det här verkade uppåt. Ibland är jag också i den riktningen. Men i dag ska jag lyssna på Kurt. Han är min kompis. Träffar du honom så kan du väl berätta det. Att han är min kompis.

Hoppas han blir lite glad då.

Spotify-grubbel

*
*

Kapitel 1

2009-02-11T16:41:00.002+01:00

Javafan, tänkte jag. Provar väl. Blirenåt så blire. Det får gå som det går. Jag kanske inte orkar. Jag kanske orkar. Men om det ska bli något måste man börja. Det har jag gjort nu. Måste rycka upp mig. Det här är ett sorts ryckförsök.

maraccas

Piratförlagets bok-SM.

--

Mästaren och Margarita spelar innebandy

2009-02-09T19:25:00.004+01:00

Mästaren och Margarita spelar innebandy på min övervåning.
Ganska störande. Hör knappt min tv.
"Sluta!" skriker jag.
Det bryr sig inte Mästaren om. Ej heller Margarita.

De gör mål i en koppartunna. Tror man hade vatten i den förr i tiden.
Nu dricker den innebandybollar.

Mästaren gör fler mål än Margarita. Beror på åldern. Träning ger färdighet.

Nu satte Mästaren ett mål till. Hördes som backhand.
"Sluta!" skriker jag.
Men de bryr sig icke.

Nästa gång det ska skruvas blad på skaft ska jag påminna dem om detta. Lägga ett villkor. Jag skruvar - ni slutar när jag skriker. Okej?

Jag vet icke hur det kommer att gå, men misstänker att både Mästaren och Margarita vet.

Mitt i-krönika: 47

2009-02-07T01:18:00.004+01:00

Jag fyller 47 dagen då detta skrivs och enligt en brittisk undersökning betyder det att jag är på väg ner. Försäkringsbolaget More Than har nämligen kommit fram till att människan är som lyckligast vid 46. I alla fall vad gäller materiell lycka. Det är då man samlat på sig mest prylar: hushållsmaskiner, märkeskläder, tv-apparater, datorer, bilar med mera. Medelvärdet för 46-åriga britters tillgångar är en halv miljon. Jag försöker räkna snabbt i huvudet, tar villa, bil och elektriska prylar och subtraherar sedan med huslån och studieskulder. Kommer fram till att 46-åriga britter är rikare än jag. Men så är jag ju ett år äldre också.

Men jag är 47 och behöver inte bry mig om brittiska undersökningar och dessutom har jag insett att det krävs mer än kapital för att hålla huvudet ovanför ytan. Klyschiga saker som hälsa, kärlek och något meningsfullt att göra. Till exempel. Det där är så självklart, men finns kanske bättre uttryckt någonstans så jag googlade ”The 10 most important things in life” för att få hjälp med formuleringarna. Jag hamnade på en blogg som hade listat de här tio viktigaste sakerna och fem av dem handlade direkt om att tjäna mer pengar, de andra fem indirekt. Aj då, inte bingo precis. Blev lite besviken. Första träffarna på Google brukar alltid ge en någotsånär rättvis bild över hur det står till med det man söker.

De fem indirekta punkterna var:

Håll dig frisk. Javisst, precis vad jag tycker. Men bloggskrivarens orsak till att hålla sig frisk var att friska människor tjänar mer pengar.

Skratta och le. Skönt. Sånt betyder mycket, både för att dra loss de rätta kemiska substanserna i din kropp, men även för omgivningen. Bloggarens orsak var dock densamma som vid att hålla sig frisk. Glada människor tjänar mer pengar.

Gör allt med måtta. Man ska jobba lagom, dricka lagom. Nej, bloggaren var inte svensk. Men lite klok ändå.

Keep the fights clean and the sex dirty. Den där lät jag bli att översätta eftersom det låter bättre på engelska. Låter som en AC/DC-låt och såna brukar låta bra. Tyckte också det fanns substans i påståendet. Rensa med ett renhårigt gräl emellanåt och pigga upp tillvaron med lite spänning i sängkammaren. Bloggaren tänkte förstås mest på att skilsmässor kan kosta pengar.

Rör på dig. Var aktiv. Absolut. Jag ska köpa de där stavarna snart och halta runt i byn så blir både min kropp och ortsbefolkningen glada. Bloggaren såg fördelarna i att aktiviteterna fick nya idéer att poppa upp, och dessa idéer genererade i sin tur pengar.

Och här sitter jag.
47. År.

Inte.

47. Miljoner.

Men det funkar ganska bra ändå. Ungarna är friska, frun har sagt grattis idag, ryggen har klarat sig utan Panodil sedan i går kväll och jag kan surfa in på Halvars Huvudsaker och byta spotify-listor med nördiga gubbrockare i min egen ålder. Hälsa, kärlek och något meningsfullt att göra.

Och efter det kan jag logga in på Svenska Spel och sätta en femtilapp på Bomben. Emellanåt är oddsen helt sjuka. Den där femtilappen kan förvandlas till miljoner!

Vestlins 47:e februari

En vanlig dag med Panodil...

2009-02-01T12:58:00.005+01:00

...Zapp.
Jag hostar fortfarande.
Zapp...

Är sugen på Olle Ljungström-dokumentären.

"en stor kostym, en liten man
det räcker för oss
en bagatell, som gör nån snäll
det räcker för oss"

En quiz till. Gemensamma nämnaren? Röda tråden? Fundera på de här fem. Inbillar mig att det är enklare än förra gången.

Vestlin Quiz 2

Host

2009-01-30T10:12:00.002+01:00

Fredag och det har varit dagar med snor i näsan. Hjärnan går på halvfart och jag har plågat mina barn med hemmagjorda Jöttebårrjsvitsar alldeles för länge nu.

- Vad gör de som inte har råd att stoppa något i näsan?
- ??
- Snor.

-Varför går du med så raka ben?
- Knä väck.

-Varför hör du så dåligt?
- Vax?

Det är på den nivån. Jag borde förstås börja på en roman istället. Igen:

"Mannen utan kuk satt framför datorn och tittade ut genom fönstret."

Nej, börjar inte idag heller. Får bli när jag hostat färdigt. Men du ska börja läsa Halvars blogg. Länk i marginalen. Och Wemans. Länk i marginalen. Och Kalle Dixelius bok. "Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson". Köp.

Funderade över vilka covers som verkligen är de bästa. De som borrar sig längst in i mitt hjärta. För tillfället är det de här:

vestlins 10 covers i topp

Vestlins mördarlista

2009-01-29T11:20:00.002+01:00

Följer Lasses råd och kör en Jeopardy. (Hotar dock att återkomma med en egen gemensamma nämnaren-lista inom kort).

Spotify-listan ni ska fylla på är lite läskig, men intressant, varför skulle annars den mesta tiden av mina biblioteksvik gå till att låna ut, ta emot och hyllplacera deckare?

En låt med ett mord:
Vestlins mördarlista

Quiz-facit

2009-01-27T16:03:00.002+01:00

Gemensamma nämnaren i quiz 1 var THE BEATLES.

The Seeker – The Who - ”…I asked Bobby Dylan, I asked The Beatles…”
Heart Of Mine – Bob Dylan – Ringo Starr spelar Tom Tom
World Without Sound – Rosanne Cash – ”…I wish I was John Lennon, free as a bird…”
Evil Woman – ELO – Textraden ”There's a hole in my head where the rain comes in" är en hyllning till Beatleslåten "Fixing a Hole".
I Put a Spell on You – Nina Simone – Influerade vokalpartiet ”I love you, I love you, I love you” på Beatleslåten "Michelle"
”Bonuslåten” Beatles and the Stones – House of Love – Well…

Den försvunna diamanten

2009-01-26T16:53:00.002+01:00

"På eftermiddagen den 26 januari 1905, i Premier-gruvan vid Pretoria, hittades den största diamanten någonsin i historien: den mätte ungefär 10x6x5 cm, och vägde 3 106 karat- över 6 hekto!"

Afrikas stjärna. 104 år sedan idag. Och ändå hittade Felix (yngste sonen) den precis.

http://open.spotify.com/track/0Cp0Pr2OtKr7yAsXywf8sh

The seeker

2009-01-26T10:42:00.003+01:00

Jag borde göra något åt den här bloggen. Ge den lite liv. Lite besökare. Uppdatera oftare. In med RSS och räknare och annat modernt. Så får det bli när det blir. Eller om det finns en bloggcoach här nånstans. Hallå? Finnes?

Har precis beställt den här boken efter ett tips från martin på eminenta bloggen Halvars huvudsaker.
Det handlar om min favoritera i filmsvängen. Cirka 68 till 76 i USA. Coppola, Cimino, Forman, Altman... det var bra då. Riktigt bra. En spotifylista: Vestlins filmnostalgi.

En spotifylista till. En quiz. Fem låtar. Hitta gemensamma nämnaren. Mejla ditt svar. Den som är först med rätt får något pris. Kanske ska återkomma med quizzarna och göra upp tabeller på meste vinnare. Vestlin quiz 1.

Hmmm, annars är det lite januaribluesigt för tillfället. Mörkt, ryggont och snart är a-kassedagarna slut. Behöver mer jobb. Gärna av skrivkaraktär. Behöver du mina tjänster, har något förslag, mejla!

Gott nytt år

2008-12-31T12:57:00.002+01:00

Gott nytt år och all det där. 2009 kanske det här händer:

"Usama Bin Ladin och Barack Obama har blivit vänner med hjälp av verktyget Personer du kanske känner."

Nej.

1973 och där omkring var så mycket rockigare, mer stämningfullt:

http://open.spotify.com/user/blue/playlist/7GTlE9cuuJHXDIEXImcAZs

1973:

Jo, gott nytt år och allt det där.

Kate Bush och vinden låter i köksfläkten

2008-11-19T13:58:00.003+01:00

Det går inte att läsa mellan raderna.
oh, he´s here again, the man with the child in his eyes
Totalt omöjligt. Rappakalja. Bara sånt man säger.
too long I roamed in the night
Gestaltning däremot... sa han, ställde tallriken med makaroner på bordet, öppnade Kvällsposten och bläddrade fram till serierna

I´m your psychiatrist.
and I think it´s gonna be a long, long time
This is how we gonna do.
you lying on the couch, telling the truth

Dear November, be nice (Spotify-lista)

2008-11-05T14:12:00.003+01:00

Repris.

Jodå, man kan låtsas att man är poet och skriva om sitt hjärta som om vore det en överkörd vildkanin liggandes på E 6:an 2,4 kilometer norr om Båstad.

Man kan också undra över om det är sorgligt eller insikt när det skojigaste är badkarsbubblor.

Man kan blanda dåtid med nutid, hitta gamla citat, byta ut ord mot olika former av blogg och skriva:
Jag ska blogga röven av svenska folket. Kal P Dal.
Sluta blogga, ut och jogga. Bosse Parnevik.
When the going gets tough, the weak gets blogging. Billy Ocean.

Det är så mycket man kan göra. Till exempel: Bygga ett fängelse, sätta sig i det, kasta ut nyckeln och skrika:
Jag är fri!

Eller leta upp låtar på Spotify, göra en spellista, kalla den "Dear November, be nice": Lyssna på det här. (Och tänk på mig när du lyssnar. Tänk på mig som killen med mer än lovligt bra musiksmak. Tänk på mig som om jag gjort låtarna, spelat in dem, släppt dem. I ditt huvud. Och ta sen en bild på dig själv när du poserar i senaste inköpet från Victoria´s Secrets och mejla till mig. Det har jag gjort förr. (Har jag ju inte.)

Man kan, kvinna kan, också gå på hela samhällsklimateriet, mediadrevern, voff voff, och faktiskt tro att man bör vara högst 25 hela livet, livet levs vid poolkanten, att lycka är att bära en svart spetstopp från ett modehus i tiden…

…spetstop, spetstopp, spetstoppp, bus stop, pet shop boys och stopp för alltid…
…intrigera, kopulera, videmera, vara på tv, fila på sitt cv…
…som om vore det.

Man kan också vara taskig mot sin mage, ta lite kaffe till och gå ut med koppen i trädgården med en naiv förhoppning om att hitta ett nytt perspektiv i ligusterhäcken.
Zoegas ekologiska, lite mjukare.

Eller bestämma sig för att vara nöjd...
...som om det skulle fungera så...
...å ett å tre å fyra å två.

spotified

2008-10-16T11:57:00.002+02:00

2 many hours spotifies my day. or 2 few.
october moods:
http://open.spotify.com/user/blue/playlist/1oYB11NsHw1UZ1ZVdWMuAu

recently and now:
martha wainwright, lady vengeance, cirkus cikör, irya, riscoli, gevalia, library, columns

"Gone fishing"

2008-06-26T00:54:00.004+02:00

"Gone fishing"

Jag gillar det där. Lite laidback. Slöa. Inte så allvarligt. Vafan, köp dina varor nån annanstans, eller senare, när vi fiskat färdigt. Jag, vi, i min värld, i vår värld, är viktigare än du.
Jag minns affären mittemot musik-bengtssons, sålde skate-grejer, solbränd snubbe i trettiårsåldern som ägde, anställde bara unga killar, femton typ, höll ett halvår. En dag, varmt som fan, låst, lapp på dörren, "vi är och badar, kommer sen". Skönt.

Å där gick jag på musik-bengtssons med chefer från en annan generation å en sån där skylt fanns inte, jag fick gå där, putsa plektrum eller nåt, inget folk, det mest spännande var när ägarinnan till modeaffären mittemot, bredvid skateshåppen, när ägarinnan alltså, provade kläder, kläder av, kläder på, titt i spegeln, kläder av, kläder på... Idag hade hon kallats milf, då sa vi bara att hon e fan snygg fast hon e gammal.

Å jag satt å lirade gitarr, perfekt utsikt, övade neil young, helpless, i believe in you, only love can break your heart, enkla grejerna.

Fråga mej om min topptioneilyounglista. Gör det. Då blir jag glad.

Nina Simone å den här låten, fan, skrivit om den förr, mlk har precis dött, det är live å man kan ta på stämningen å ibland gråter jag när jag hör den, å grabben vill fiska, tänka på grannflickan i den där tunna sommarklänningen, fan, låt honom fiska, sätt upp skylten.

gone fishing

Mitt i-krönika: Känn dig lite smartare

2008-06-14T00:29:00.005+02:00

Bara så ni inte sjunger fel idag. Det kommer inte att höras, men det kan vara bra att veta. Så här är det: Sjungom studentens lyckliga dag. Inte så här: Sjung om studentens lyckliga dag. Det skiljer bara ett mellanslag, så som sagt, ingen kommer att märka skillnaden, men du känner dig lite smartare. Vilket aldrig är fel. Speciellt en sån här dag. Skolavslutningsdag. Studenten.

Povel Ramel sjöng: Sjung om fru Svenssons lyckliga karl, låt honom plöja i ungdomens fåror. Men det hade jag ingen aning om när jag själv tog studenten 1980. Jag och mina polare skrålade: Spanish bombs, yo te quiero infinito. Yo te quiero, oh mi corazón! Det hade förstås ingenting att göra med att ta studenten men vi ville hellre vara rebeller. Så därför sjöng vi Clash. Och så tyckte vi att det var lite coolt att vi lärt oss lite spanska. Det var viktigt att vara cool på den tiden. Såna där löjliga vita studentmössor hade vi förstås inte heller. Två år på social linje kan väl vem fan som helst klara av, så varför mössor? Mössor var till för de som hade gått svårare utbildningar. Om vem som helst kunde köpa dem förlorade de sitt värde. Vi bestämde att mössor förtjänade endast atomfysiker och hjärnkirurger och om vi själva mot förmodan någon dag skulle klara av en sådan utbildning hade vi ändå valt bort mössan. Det var någon sorts princip. Antagligen åt vänsterhållet. Mina principer på den tiden brukade vara det.

Jag hade vit linnekostym, svart skjorta, vita strumpor, vita skor och vit slips. På den tiden hade man vita strumpor. Den vita slipsen var en begravningsslips vilket en av pluggisarna i klassen påpekade med lite lagom avsmak. Det kändes bra. Det kändes Clash.

Studentdagen 1980 var en solig dag. Det minns jag. För det var väldigt varmt när jag spydde i den där rabatten vid tiotiden på förmiddagen. Sen var man redo igen, återhämtningar gick snabbt.

På den tiden.

Jag var en väldigt lat och bekväm gymnasieelev så mitt betyg var inget att hurra över, men det gjorde de ändå. Hurra för Mikael, sa farsan och de hurrade och vi skålade i vår trerummare på Heimdallgatan i Ängelholm och sen drog jag igång stereon och alla dansade till Dag Vags Tjockhult. Det är nog där jag har mitt starkaste minne. Jag, brorsan, våra polare, morsan, farsan och deras vänner dansade. Samtidigt. I samma rum. Till samma musik. Lite som att nu är vi vuxna allihopa, vi festar tillsammans, inte var för sig.

Och farsan och Ola satt på balkongen och drack Vino Tinto och farsan sa att de är inte så pjåkiga ändå, de där Dag Vag, det svänger och Ola höll förstås med och sen undrade farsan när Ola skulle ta studenten och han svarade om två år, jag går teknisk. Farsan frågade om han skulle ha mössa och Ola svarade Nej för fan. Skål, sa farsan. Skål, sa Ola.

På den tiden.

Du som tar studenten idag har ganska många stunder kvar innan du tillåts bli lika nostalgisk som jag och här hade det varit läge för lite floskler typ: Ta vara på din ungdom och Du har livet framför dig och sedan nynna lite Faces: I wish that I knew what I know now when I was younger, men det ska jag inte göra, det får räcka med ett Lycka till.

Jo, förresten, jag fick jobb direkt efter gymnasiet. Betygen tittade de aldrig på, de gillade mer att jag hade koll på musik och det där jobbet på Musik-Bengtssons i Ängelholm är fanimej det roligaste jobb jag någonsin haft.

Didn´t I?

2008-06-08T23:48:00.002+02:00

jo, ni...
juni.
inte alls någon jul i.

Mitt i-krönika 19 maj 2008

2008-05-26T12:44:00.003+02:00

Melodifestivalen har utvecklats till ett monster. Ledsen att jag måste gnälla, men så är det. Eller så är en mer passande metafor att melodifestivalen utvecklats till ett allergi-framkallande pollen. Jag hatar pollen, det finns överallt, man kommer inte undan. Det kryper in i vardagsrummet via diverse program, det kan vara inför-program, semifinaler, reportage eller som gäster i sångtävlingsprogram. Det kryper in under dina läsglasögon via nöjessidorna i precis alla dagstidningar, spelar ingen roll om det är morgon eller kväll. Det kryper ut ur din radio och invaderar ditt kök, det kan vara en Jahn Teigen-intervju i lokalradion, sju låtar på Svensktoppen eller bara sådär helt plötsligt i Sportradion, Charlotte Perrelli och Hero inklämd mellan ishockey och fotboll.

Och sen sitter man där och nyser så att ögonen rinner, plockar fram ett metaforiskt nässpray och duschar näsborrarna med ett nostalgiskt regn som säger att det är ju inget kul längre, nu när Östeuropa kommit med, nu när vi måste semifinala för att komma till riktiga finalen, nu när vi har mindre chans att vinna och inte fan kan man höra vart låtarna kommer ifrån, alla sjunger ju på engelska.

Ändå kommer jag att sitta där och titta när finalen drar i gång. Möjligt att jag somnar två timmar in på omröstningen, men ändå, jag finns i tv-soffan. För jag är ju faktiskt lite intresserad innerst inne, och om jag har tur bjuds det på troschock. Och så förstås det här med att jag kan klaga vidare. I min förra krönika klagade jag på de som klagade för klagandets skull men det här är ju precis samma sak. Lite snobbande eller? Nej, jag vidhåller, melodifestivalen suger, men okej, jag kan gå med på att jag är en gnällgubbe. Ibland. När jag har rätt.

Så här: Melodifestivalen har en egenskap jag inte gillar. Dess storlek. Alldeles för stor. Kanske monstermetaforen passade bättre ändå? Men när jag ändå är inne på att egenskaper kan göra att man inte gillar en företeelse…

…eller djur. Igelkottar.

Så här: Om igelkottar vore snabba hade vi hatat dem lika mycket som vi hatar råttor. Man går i trädgården. Swisch! Vad fan var det? En igelkott! Döda… DÖDA! Som tur är, både för oss och igelkottarna, är de inte snabba. De är långsamma. Och därmed söta, mysiga, fina och värda en skål med vatten. Inte mjölk, då får de stackarna ont i magen.

Men det är inte alltid som långsamhet hjälper. I mördarsniglarnas fall hjälper det inte ett endaste dugg. Vi hatar dem ändå. Men tänk dig att de dessutom varit snabba. Kört runt i din trädgård som dragsterbilar. Swisch. Vrooom. Och varje gång du närmade dig med sax och plastpåse hade de bara tryckt gasen i botten och försvunnit in under häcken.

Summerar vi den här schizofrena och gnälliga krönikan tror jag faktiskt att vi har den ultimata skräckfilmen. Snabba igelkottar och mördarsniglar som sakta men säkert tar över den lilla stadens trädgårdar samtidigt som chanslösa jägare springer runt med rinnande näsor och ögon. Inget hjälper, inte ens nässprej eller att knyta ihop plastpåsar. Men sen, kommer stadens missförstådda vetenskapsman äntligen på hur man dödar de små kräken och sakta tonar receptet, triumfens ögonblick, upp i tv- eller biohögtalarna...
... "Oh, taking the fight is the life of a hero, staying alive…"

Waiting Around to Die

2008-05-21T12:55:00.003+02:00

Ryggen. Knäna. Alltid rinnande näsa, alltid trött. Å fan vet om jag inte är allergisk mot hunden också?

Downperiod igen. Måste ta mig i kragen. Låta det vara enkelt att klättra upp ur gropen. Har börjat med Rosenrot igen.

Två krönikor den här veckan. (Jag borde kanske pytsa ut dem här igen? För att hålla bloggen levande?) Planterat blommor på farsans grav. På fredag samtal om en skrivarkurs jag ska leda i höst. Ikväll Champions Leauge, nästa vecka jobb fyra dagar på biblioteket. Bytt handledare på AF. Fått mejl från Peter Emanuel Falck. Räkningarna verkar bli många den här månaden också. Alla dagar börjar sent. Börjar med kaffe, snus, Atacand och halv banan. Måste börja annorlunda och tidigare.

Fick tyvärr tacka nej till att recensera Lenny Kravitz. Annat inplanerat.

Kollat en del DVD. Plötsligt i Vinslöv. High Chapparal, säsong 2, en Sir Douglas-konsert men framför allt Heartworn Highways (se Townes-videon) som bibliotekskollegan Torbjörn rekommenderade.

Läser Noréns dagbok och vilken tegelsten det är. Finns det inte någon sajt som samlat skvallret och berättar vilka karaktärerna är? Just nu är Lars kär i Kirsti. Å som han shoppar! Å denna totala ärlighet. Ärlighet som drivkraft. Inte ljuga. Inte medvetet. Försöka komma sanningen så nära som möjligt. Finns nog ingen annan möjlighet. Om jag skriver fler böcker är det så det måste bli. As close as possible. To truth.

I like birds

2008-05-16T16:59:00.002+02:00

De e freda i munka-ljungby
Å ungarna har cyklat hem från skolan
för längesen
De föddes inte av bowie, mott å bolan
Inte alls

I like birds

Å där cyklar byfånen i sina varma skor
Hej hej
Hej tillbaka
Han finns överallt
Idag e de inte så kallt

Birds

Ganska vacker dag idag dag
Å ja, jag har varit på systemet
Inget fel alls på det idag dag
Sorry kenta

Å fåglarna sjunger för träden
De vet inte bättre
Å om igelkottar vore snabba
Vore de lika hatade som råttor
Nu e dom söta å
Slow is sweet
Jag köpte vin, inte sprit

I like birds

Min egen cykel är stulen
Och blå
Tramporna är två
Inte så små
Ganska ordinära
Där cyklar några som e kära

Ikväll ska jag sitta på altanen
Å min dotter ska spela musik genom fönstret
Å undra om jag vet vilka det e
Om jag tycker det e bra
Å ibland spelar hon nåt hon vet jag gillar
ser pillemarisk ut
Å det kan va eels
Now you know how they feels

I like birds

Ljusterö

2008-05-10T18:14:00.004+02:00

Som sommarkvällar innanför tröjan.
Två.
Tyg blå.
Innanför ändå.
Precis så.

(Magnus Lindbergs tidiga plattor kommer jag antagligen alltid att återvända till. Videon är inte så bra, men låten. Ja, tyvärr, det här var den enda Lindbergaren jag hittade på youtube. Synd. Där borde finnas många fler Lindbergare. Tårar över City. Midnatt nere i City. Den kalla vinden. Sakta faller flingorna som sockervadd med vingar... Där borde även finnas den där storyn om Magnus och Ulf och plastkassen med texter.)

Shoot ´em up Johnny.

2008-04-04T13:23:00.006+02:00

Dom säger
att solen aldrig går upp i Vegas.
Dom ljuger.
Jag har sett det hända
.........................................en gång.

Fjäril vingad dricker Straga.
Shoot ´em up Johnny. Shoot ´em up!
(tidigt jävla gitarrsolo)

Det skiner i min trädgård.
Jag har gödslat.
Jag har krattat löv.
Jag har spanat in
en och annan röv.

Jag ljög,
har aldrig varit i Vegas.

Men jag har
spelat bort pengar
vunnit en del
sjungit med Orphei Drängar
rättat till fel
felat till rätt
gått omkring som en jävla sprätt.
Sånt e lätt.

Jag ljög,
har aldrig sjungit i kör heller.
Shoot ´em up Johnny. Shoot ´em up!
(ett jävla gitarrsolo till)

Okej, det heter Strega,
men det rimmar inte på Haga.
Inte på långa vägar.
På långa vägar kan man ta kort,
men man får inte med så mycket.

Jag har aldrig gått ner i spagat.
Inte vad jag vet.
Kokat spaghetti har jag gjort.
Det gick fort.
Som smort.

Skjut en till Johnny. Gör det.

kåmmbakk

2008-03-28T01:00:00.005+01:00

men vafan facebook
sorry
därför jag inte bloggat på länge
ljuger
en av orsakerna
inte alla
musiktips: jenny wilson with the watson twins - rise up with fists

"Are you really that pure, Sir?
Thought I saw you in Vegas
It was not pretty,
but she was
But she will wake up wealthy
And you will wake up 45
And she will wake up with babies "

websidan kan inte visas
Ingen fara, jag är 46

Och under tiden, meanwhile, en jävla sitandgo på unibet
kom tvåa, nu, ingen koncentration alls
it´s all luck
fuck

nere på plattan
sitter knarkpoeterna
och filar på lösningar
som aldrig kommer
att lösas upp
men det skiter väl vi i
vi skiter iallt
jag skiter i allt
skit i allt
skit
i
landskrona

puss till alla som känner sig utanför
ni är inne

blip!

2007-06-22T16:30:00.000+02:00

glad midsommar på er.

blir mer blip än blog nu en stund.

http://www.blipfoto.com/blue

titta gärna in.

Mitt i-krönika: Silikon å mustascher

2007-05-25T12:52:00.000+02:00

Jag läser att Big Brother-Jessica ångrar sina bröst. Hon har aldrig gått på gym i hela sitt liv och kunde inte drömma om att det skulle vara så tungt att gå omkring med två basketbollar under hakan. "Ha-ha, skyll dig själv" är det många som tänker, men jag hoppas att lika många tänker att "aha, lyckan kan inte köpas i form av sikikoninlägg." För egentligen är det ju ganska sorgligt, allt det här som händer i detta ytlighetens tidevarv. Jag gick på stan häromdan och där det förut legat järnahandlar och musikaffärer finns nu sminkbutiker och klädesaffärer med senaste och dyraste märkena. Förr behövde vi tretumsspik och Mozart för att överleva, nu kräver vi L´Oréal True Match Foundation och Acne Jeans Hep Wash. This is not the age of aquarius, this is the age of ytlighet. Typiskt, jag som är vattuman.

Många tror att svenskar och fransmän kommer att ängra att de valde en högerregering (Sverige 2006 och Frankrike 2007).. Det är mycket möjligt, och jag kommer att tänka på konstnären Carl-Johan de Geer när han sa att allt går i 27-årscykler. 1979 släppte Klippans Popfabrik samlingen Svensk Pop där bland annat Noise (inte Noice) sjöng "Högervind". 27-årscykler var det.

Och så är det ju det här med klimathotet. Hur mycket ska vi ångra där? Ska vi stoppa huvudet i sanden och tänka att här i lilla ankdammen Sverige är vi futtiga nio miljoner så det spelar ingen som helst roll om jag, eller hela landet, cyklar till jobbet eller kiosken, kineserna pruttar ändå ut samma mängd avgaser på två minuter. Med rumpan. Och dessutom är det fanimej dags för lite medelhavsklimat häruppe i Norden. Eller ska vi fundera som John Lennon, "Think global, act local"? Det vill säga att jorden skiter sig på grund av utsläpp, vi är alla skyldiga, alla måste dra sitt strå till stacken, jag tar cykeln idag? Jag håller på Lennon, i alla fall varje gång det inte regnar då jag ska iväg och köpa snus och tidning. Brrr, jag är så bekväm att jag blir rädd, man kanske borde börja odla mustasch istället? Lagom jobbigt.

Då hjälper man visst till med forskningen på prostatacancer. Jag fattade aldrig den grejen i början, hur i helvete kan mustascher bota prostatacancer? Drar kroppen igång nåt ämne som äker ner i underlivet och dödar elaka celler? Mustaschkanoner i blodomloppet, pang pang, hej då dumma cell? Sen kollade jag upp det och tydligen är det som så att man ska fotografera sin mustasch och mms: a iväg för femton kronor, sen kan andra rösta på fräsigaste mustaschen för fem kronor och alla pengar går till forskning. Hmm, kanske inte så dumt tänkt ändå, fotografera din nya yta och hjälp forskningen. Yta kan visst vara god. BB-Jessica borde odla eller operera på pröjsare, det skulle kunna bli kul. Nästan lika kul som då jag såg Patrick Ekwalls tangorabatt intervjua fotbollsspelare i Tipslördag. Mustascher är god underhållning, jag ska odla en själv, mina bröst är ändå redan tillräckligt stora.

Sen sist

2007-04-25T14:28:00.000+02:00

Det var alldeles för länge sedan och tomorrow is sych a long, long time.
Men. Sen sist:
Lundacupen, vinst.
Eld på altanen.
Förlust mot Hittarp.

Diktduell, vilken är bäst?

Woke up this morning.
Alltid nåt.

vs.

Woke up this morning.
Somnade om.

Sen sist som sagt:
Thor.
Champions League.
BiB.
Vikarie på biblioteket.
40årsfest.
Magdans.
Eldslukare.
Fikonträd.

Söndag.

BiB.

---

2007-03-02T17:08:00.000+01:00

I´m a lazy sod.

45

2007-02-04T17:04:00.000+01:00

45.
Närmare 50 än 40.
Pust.
Känns som igår jag fyllde år och citerade Lundell.
"28. Ligger lågt. Ligger lägre än en sjunken båt."
Men det var inte igår.
Det var 17 år sedan.
Smörgåstårta, en box vin, en flaska vin, en Puma-tee, presentkort på Brothers, ett V 75-system och 300 spänn.

Fredagslåten: In Between Days

2006-12-22T16:28:00.000+01:00

The Cure - In Between Days

Fredagslåten är två

2006-12-15T14:09:00.000+01:00

Camera Obscura- Let´s Get Out of This Country
hittar ni hos the laws have changed.
En favorit från i somras som gör lyckopillrig comeback i mina öron.

M.Ward - Chinese Translation
finns på Music, etc.
"and I said, what do you do with the pieces of a broken heart"?
Det twangar rätt in i hjärtat. Berg- och dalbanefeelingen på "heaaaaart". Wow. Tack gode Gud och A-C för M.Ward.

Elton, hunden, har ätit av Alfreds chokladkalender. Choklad är inte bra för hundar. Som tur är lyckades han inte öppna så många luckor, blev mest en massa papperssmet på mattan.

Läst Torbjörn Säfves Siki. Stort!

Fredagslåten: Solsbury Hill

2006-12-08T16:06:00.000+01:00

Det får bli Peter Gabriel idag. Har egentligen aldrig varit varken Gabriel- eller Genesisfan, men den här låten passar mig just nu, gillar att den låter hoppfull. Och visst påminner det om Cat Stevens? Kanske ännu en orsak till låtvalet, eftersom jag år inne i en liten Cat-period.

Solsbury Hill hittar ni hos Instrumental Analysis.

Fredagslåten: Summersong

2006-12-01T13:29:00.000+01:00

Melankoliska dagar, melankoliska toner, snart är det jul och jag längtar framåt, tänk att få trycka FF.

Fredagslåten är The Decemberists - Summersong. Ni hittar den på The Sandwich Club. Lyssna gärna även på spellistans övriga låtar.

Jag rekommenderar:

2006-11-24T18:18:00.000+01:00

Cat Stevens. Eller Yusuf Islam som han heter numera. Riktigt bra comeback-platta. An Other Cup. Köp den genast. Vi behöver Yusuf. En mysig gubbe i mysigt skägg med mysiga låtar. Det är thé, rökelse, mah jong, peace, love and understanding. Fin hemsida har han också:
yusufislam.com

Mattias Agnesund. Gammal sourze-kollega. Skriver fantastiskt bra (och så gillar han Henke Larsson). SVT visade en underbar dokumentär om Mattias och hans bok om Einar Ekberg. Köp hans bok och se reprisen nu på lördag, 14.50 i TV 2.
agnesund.blogspot.com

Fredagslåten: Stormy Weather

2006-11-17T17:29:00.000+01:00

Pling plong, det är fredag och vi behöver en sång. Vi behöver ett duntäcke, duntäcket heter Stormy Weather (klicka å hitta den hos jefito) och uppe i taket har någon skrivit Echo & the Bunnymen med hjälp av såna där små självhäftande, självlysande stjärnor.

Ah, Liverpool in november. Nere på stranden. Måne och silhuetter. En flaska Gordon´s och ett fartyg som tutar på våra halsdukar när de pekar in mot stan. Stormy Weather.

Ledsen att jag skriver så sällan på bloggen numera. Kanske borde följa det där rådet någon gav:

Skriv kort.

Leif Pagrotsky.

Jävla buskisskämt. Sorry. Skriv ofta, sa hon också.

Ofta.

Jag är hopplös. Jag skuttar inte. Jag sitter och rynkar pannan, stoppar fjädrar i vecken, öppnar fönster så det blir tvärdrag och väntar på att jag ska lyfta.

My name is Fink. Bo Fink. Jag sitter här i Munka och dricker lite Singha.

Mitt i-krönika: Whatever happened to the heroes?

2006-11-04T16:52:00.000+01:00

"Whatever happened to the heroes?" frågade sig The Stranglers 1977 och när jag häromdagen hörde den på Vestlin Radio undrade jag samma sak. Vad hände med mina ungdomshjältar, vad gör de idag? Lever de?

Jag bestämde mig för att leka detektiv och ta reda på det. Internet är fantastiskt, du kan inte bara göra din egen radiostation med låtar som passar just dig (http://www.pandora.com)/, du kan ta reda på saker också. Det här har jag skrivit om förut, aha-upplevelsen att internet innehåller information, men det tål att upprepas, jag går fortfarande omkring och säger "heureka".

Jag blundar och tar en gammal hjälte på måfå. Manolito? Hur gick det för honom, han var ju den man ville vara i High Chaparral. Han var damernas favorit och låg till och med på Svensktoppen. Det var Lill-Babs som sjöng. "Maaaanolito!". Efter det har man sett honom ibland i en biroll i någon halvbra film. Jag googlar Manolito och får reda på att Henry Darrow som han heter föddes 1933. Då är han alltså 73 år nu. Tiden går. Hans första roll var som busschaufför i en film från 1959, Holiday for Lovers och hans senaste 2006 som Papi i en TV-produktion med den långa titeln A Girl Like Me: The Gwen Araujo Story. Jaha, från busschaufför till Manolito till Papi. Idag bor han med sin fru Laureen i North Carolina.

Jag vet inte riktigt vad jag var ute efter, men jag blir lite besviken, har det inte hänt mer med Manolito. Eller sökte jag för dåligt? Hmm, han lever fortfarande i alla fall. Jag får nöja mig med det.

Wreckless Eric då? Killen med gitarr, cockneydialekt och den oförglömliga låten "(I'd Go The) Whole Wide World ". Han som var på skivbolaget som gällde i slutet på 70-talet. Stiff! Kaxiga Stiff hade även Elvis Costello och Ian Dury, men framförallt fräcka slogans. Som till exempel "If it ain’t Stiff, it ain’t worth a fuck", "In '78 everyone born in '45 will be 33-1/3" och ""If they're dead we'll sign them". På skivorna brukade det också stå "The World's Most Flexible Record Label" och om du lovar att inte säga det till någon kan jag avslöja att jag missuppfattade det där. Totalt. När jag dragit ut mina Stiff-skivor ur innerfodralen brukade jag hålla dem mellan handflatorna, skaka och tänka att ja jävlar vad flexibla de är, inte alls så stumma och tjocka som CBS-vinyl eller Greensleves (reaggae-bolag).

Tillbaka till Wreckless Eric. Han har en egen hemsida och är fortfarande aktiv. Det släpptes en skiva så sent som 2004. Det trodde jag inte, var säker på att han lagt av för länge sedan. Vidare läser jag att han levde i Frankrike mellan 1989 och 1998, att han skrivit en bok som heter A Dysfunctional Success, är bitter på Stiff och apropå detta citerar Ian Dury anno tidigt 80-tal: "They’re pissing your talent down the drain."

Jag slutar mitt detektivarbete där. Det var inte alls så kul som jag hoppats. De där gamla hjältarna är en del av min uppväxt och att få reda på hur de har det idag tar bort för mycket skimmer. Förstör aldrig ett då med ett nu. De ska inte vara gamla gubbar. De ska för alltid vara coola killar med pickadoll eller gitarr.

The Stranglers har förresten släppt en platta i år. Jag ska inte köpa den. Och nästa gång frågan "Whatever happened to the heroes?" låter i Vestlin Radio ska jag svara att jag inte vill veta.

Fredagslåten: Baker Street

2006-10-27T18:33:00.000+02:00

Gerry Rafferty - Baker Street

Jag skojar inte.

Vestlin Radio

2006-10-04T14:08:00.000+02:00

Ah, en utmärkt tjänst. Tack till AC för tipset.

Tune in, turn on, drop out:

Vestlin Radio

Mitt i-krönika: Det är vulgära tider

2006-10-01T14:34:00.000+02:00

Det är en märklig känsla att sitta i en bingolottovagn i två timmar. Ensam. Vi är en del som gör det ibland. Vi har barn som spelar fotboll, innebandy eller något annat. Vi brukar svära, säga att det blir för mycket, jag vill inte sitta och sälja bingolotter. Inte på en söndag. Men det är det jag gör, sitter i en bingolottovagn en söndag i september och har en korvkiosk till höger och en Statoilmack framför mig. Det är varmt. En del som går in och ut ur macken har kortbyxor. Kortbyxor i september. Det borde finnas en låt som heter så. Finns det en film som heter Utan trosor i Tyrolen borde en låt heta Kortbyxor i september.

Jag kanske inte är klok, men jag tycker det är ganska mysigt i vagnen. Lugnt. Som i en kokong. Ingen som ringer, inte som på jobbet, inga ungar som bråkar med mig, ingen gräsmatta som ska klippas. I en bingolottovagn är det stiltje. I en bingolottovagn råder frid. Tankarna får gå som de vill och jag ser en löpsedel som berättar att i söndagsbilagan ingår en orgasmskola. Vem fan går i en orgasmskola? I Kvällsposten? En söndag?

Jag ser trisslottreklam, pappor som tankar och två kvinnor som står och äter glass. De är ganska snygga. De har uppkavlade jeans och såna där slip-in-skor. Toffelliknande. Det är nog inne nu. Det är många som har det. Om många har en sak är det inne. Har för många det blir det ute. Svår balans. Den ena av kvinnorna har en tatuering på smalbenet. Det börjar bli vanligt med tatueringar. Folk skaffar sig dem för att vara lite ovanliga, men nu har det blivit så vanligt att det snart är ovanligare att inte ha tatueringar. Då kommer jag att vara inne. Ett tag. Jag funderar över kvinnornas ålder. Jag tror de är ungefär lika gamla som jag. De är förstås yngre. Men ändå tillräckligt gamla för att kategoriseras som MILFs. På min tid kallade vi dem GMF, gamla men fina, de var äldre då, jag var yngre. Men nu heter det MILF. Internet förändrar vårt språk. Ni som inte vill veta vad det betyder hoppar över parentesen. (Mothers I´d Like To Fuck). Det är vulgära tider. MILFs, taueringar och orgasmer i söndagsskolan.

Undrar om MILFsen ska köpa Se och Hör? Och läsa skvaller om kungahus. Jag kan se att veckans nummer innehåller något om det danska. Någon prins som varit otrogen. Eller nästan. Skvaller för tanter. Ibland fnyser jag på näsan åt sånt, men emellanåt surfar jag in på Flashback och läser om Leila K:s senaste upptåg, eller om snattande vänsterpartister. Skvaller. Som skvaller.

Jag säljer sexton bingolotter. Det blir åtta i timmen. Ingen kommer fram till mig och säger att jag är en FILF. Bingolotto tappar. Det borde göras listor på populäraste bingolottoprogramledaren och Loket borde vinna. Precis som Sean Connery alltid vinner som bästa James Bond. Börjor är alltid bäst. James Bond dog efter Roger Moore. Bingolotto dog när David Bowie var där. Bowie ska inte vara i Bingolotto. Inte Tomas Di Leva heller. Men det har de varit. Tiderna förändras. Tiderna är sig ganska lika. Det kör förbi några mopedgrabbar. EU-moppar. EU-moppar går fortare än vad våra Puch Dakotor gjorde, men dagens ungdom har i alla fall hjälm, det hade inte vi. Vi hade höga styren.

Det är söndag och hela Sverige vet att det är måndag i morgon. Solen skiner trots att det är september och jag sitter i en bingolottovagn och tänker att det är ganska mysigt här. Köp en lott.

Mitt i-krönika: Ropen skalla, Tipsextra åt alla!

2006-09-15T10:23:00.000+02:00

Snart är det val och jag tänker: Har vi något? Det är som om det är det blå mot röda laget och allt kommer att avgöras i en direktsändning med kommentatorer och så vinner det ena laget och några skriker heja medan andra skriker bu, men kommer vi att märka någon skillnad? Egentligen? Tar inte fastighetsskatten ut något annat och om arbetslösheten ska lösas genom att göra det lättare för småföretagen eller fler åtgärder spelar väl egentligen ingen roll för en löneslav som jag?

Vi har hört dessa mantran förr, vård skola, omsorg, full sysselsättning, och visst är vi ganska trötta på dem? Hur ska man annars tolka att det inte verkar råda någon sorts valfeber över huvud taget. Och jag tror att detta beror på just det där att när det kommer till kritan inte spelar någon större roll för din eller min vardag om det röda eller blå laget vinner. Ett riktigt val ska ha alternativ som skiljer sig åt. Därför är det kul att Linda Rosing bildat ett parti för hon skiljer sig verkligen. Hela tiden. Men, handen på stjärten, förlåt hjärtat, vill vi ha Big Brother ända upp i talarstolen? Nej, inte ens rock and roll, i politiken ska det inte svänga, politik är allvar, minns bara när det var drag under galoscherna. ”Drag under galoscherna” förresten, världens töntigaste slogan någonsin?

Nej, det jag vill ha i regeringen är ett parti för mig. Ett som tar tillvara mina intressen, lyckas förändra min vardag. Så det märks. Pensionärerna har ju sitt intresseparti, varför finns det inget sådant för trötta medelålders män? Och de skulle bland annat brinna för att få tillbaka riktiga Tipsextra. Med pling i rutan. Alla tretton matcherna spelas samtidigt, huvudmatchen är en Premier League-match och i pausen skulle det inte ritas ett enda streck. Det skulle förbättra min vardag. Det är detaljerna som gör skillnad, detaljerna vi minns. Jag minns min förra vecka och det som bränt fast i mitt minne är inte något krig eller svält någonstans utan att Jahn Teigen numera ser ut som en karikatyr av Iggy Pop. Såg ni Folktoppen?

Låt mig bli lite eftertänksam. Ni har säkert hört alla bröder och systrar med efternamnet Duktig som säger att det är vår plikt att rösta. Tänk på alla förtryckta i diktaturer som kämpar för att få gå till vallokalen. Det där snacket känns lite som när mamma sa att jag skulle äta upp alla kokta morötterna för tänk på de svältande barnen i U-länderna… Men vad hade det hjälpt om jag tvingat i mig alla grönsaker? Vore det inte bättre om jag åkte dit och såg till att de också fick möjligheter att odla saker som kunde mätta deras magar?

Det är någonstans där mina valfunderingar stannar. Att rösta blankt behöver inte betyda att man är missnöjd, tvärt om, det kan betyda att jag har det så jävla bra att jag inte är intresserad längre. Demokrati försoffar eftersom vi vet att det fixar sig ändå. Och mitt i all denna lyx kan jag sitta och önska mig ett parti vars största fråga i valet skulle vara ett riktigt gammeldags Tipsextra.

Elton bor på Tornagatan 7

2006-09-08T18:33:00.000+02:00

Nästan så länge jag minns. Åja. Men nästan då. Så har jag sagt till mina övriga familjemedlemmar "Nej, det blir ingen hund. Basta".

De har varit fyra mot en. Eller har vi kanske varit två mot fyra. Jag tror nämligen Tusse, katten, varit på min sida.

Men tiden går. Och blötare blir man med den. Häromdagen sa jag. "Okej, men det blir en kille och han ska heta Johnny" De fyra vovveönskarna sa förstås "Ja".

Han kom hem. Vi smälte. Förstås. Även jag. "Han ska inte heta Johnny", sa de. "Vänta bara" sa jag.

Sen blev det en lista:

Johnny
Jack
Jazz
Otis
Floyd
Dogge
Dylan
Marley...

...och jag sa att det här är mycket musik, vi kanske ska tänka...hmmm... platser till exempel...

"Texas?"

"Sydkorea?" sa Felix.

Det blev Elton.

Nu är vi sju. Farsa, morsa, tre ungar, katt och hund.

Elton bor på Tornagatan 7. Han är världens bästa hund. Bara så ni vet. Jag älskar hundar. Mest Elton förstås. Det har jag gjort så länge jag minns.

Elton John - Tiny Dancer

Hundra låtar: #88 - Don´t Ask Me Questions

2006-09-05T14:30:00.000+02:00

Plats: 88
Låt: Don´t Ask Me Questions
Artist: Graham Parker
År: 1976

Nej, det är inte mycket jag kan om Graham Parker. Jag köpte LP:n Stick To Me av en polare när han rensade sin skivsamling. Jag tyckte om den. Men inte mer. Jag dog inte. Blev inte fanatisk. Jag vet att vissa recensenter brukade gå i taket när Parker kom med något nytt. Han hissades. Nästan alltid.

Själv tyckte jag om honom. Som sagt. Varken mer eller mindre. Som en pint en kväll på något som heter Shepherd´s Inn eller liknande.

För mig var han en liten rödhårig glasögonorm som alltid var arg. An angry young man. Diskbänkskille. Pubrockare instoppad i New Wave-facket för att New Wave sålde. Allt skulle vara New Wave på den tiden. Eller punk. Oftast var det inte så. Tricks. Graham Parker till exempel var liten och arg. Som en mindre begåvad kusin till Elvis Costello. Eller en distad Randy Newman som läste serietidningar istället för böcker.

Men rösten var vass, gitarrerna var vassa och han spottade fram orden och så gjorde han ibland det en liten vit man inte ska göra. Skrev reggaelåtar. Amfetaminrasta. Mer vitt i mungiporna än gung.

Så vafan gör Parker på min lista? Är han här för att jag känner att nu jävlar är det dags för plats 88 och vad som helst duger? Mmm, så är det. Och så tycker jag ju om honom.

Mina arga damer och herrar, mest tycker jag nog om Don´t Ask Me Questions från Howlin´ Wind.

Lyssna, trivia, läs mer:

http://jefitoblog.com/blog/?p=880

Bob Dylan har vid något tillfälle sagt att Don´t Ask Me Questions är ”the greatest song ever written.” Han ska enligt vissa även ha tagit Martha Wainwright på brösten och sagt "nice", men det där var långt senare och är en annan bloggpost.

www.grahamparker.net

Da list 89-100:

89. Sparks - This Town Ain´t Big Enough For Both Of Us (1974)
90. The National – Mr. November (2005)
91. Nina Simone – Sunday in Savannah (1968)
92. The Triffids – Stolen Property (1986)
93. The Triffids – Wide Open Road (1986)
94. The Stranglers – Peaches (1977)
95. The Rolling Stones – Tumbling Dice (1972)
96. Massive Attack – Safe From Harm (1991)
97. The Records – I Don´t Remember Your Name (1980)
98. Burning Spear – Marcus Garvey (1975)
99. Torsson – Klippans Centrum (1979)
100. Jane Wiedlin – Rush Hour (1988)

Fredagslåten: Schhhh... hemlis

2006-09-01T19:53:00.000+02:00

Säg inget

...and the pope wore grey shades

2006-08-25T14:39:00.000+02:00

…and the pope wore grey shades.
…och ibland, allt oftare, tröttnar man på spelet, vill inte lira med, vill hellre säga saker som…
…and the pope wore grey shades.
…zzz…bizniz…zzz...pengar…zzz...what´s in it for me?
Drop out,
take a nap,
me and that girl in Goldfrapp.
Morrissey sjöng…
…in my life, why do I smile at people who I´d much rather kick in the eye?
Men det var Morrissey det.
…and the pope wore grey shades.

Blaj

2006-08-24T22:13:00.000+02:00

Ikväll tände jag nio ljuslyktor på altanen. De lyser fortfarande. Jag kan inte se dem härifrån. Sitter inne i datarummet. Det får heta så. Datarummet. Det har döpt sig själv. Här finns fler saker. Här finns en stereo med två högtalare. Här finns böcker. Här finns gitarrer. Just nu finns här inga barn, men de brukar finnas här. De brukar vilja spela Runescape eller chatta på MSN. Det är konkurrens om datorn. Därför ska vi köpa en laptop. Snurra till ett nätverk och få mer tid. För datorer. Färre konflikter. Grått javisst. Men...

Jag har gjort en beställning på CDON. Det blev Lambchops nya, en Joe Jackson-samling och två Linton Kwesi. Fick mejl från CDON att eftersom jag beställt Lambchop på CD så fick jag den gratis som download. Kändes fint. Så nu är det Kurt Wagner och jag. Igen. Och snart höst. Ska nog vara så. Kurt är min kompis. Det är bra med kompisar när det nalkas höst.

Läste Pellens blogg och han hade valtestat. Jag gjorde som Pellen. Valtestade. Sä här blev det. Om nu bildpubliceringen vill funka igen. Har varit strul på sistone. Så här:

Hmm, trodde jag blivit rosa. Tydligen inte. Vet inte hur jag ska rösta ändå. Kanske blir blankt. Tror nästa krönika ska handla om det.

4yra

2006-08-18T10:43:00.000+02:00

Fyra arbeten jag haft i mitt liv
Musikhandelsexpedit (Jo, det var PRECIS som i High Fidelity...)
Fritidsgårdsföreståndare
Frilanstjomme (journalist, krönikör, föreläsare)
Samordnare (mitt "riktiga" arbete just nu, anställd av Folkuniversitetet, samordnar ungdomar, arbetsförmedlingar, företag, går förstås ut på att ordna jobb till förstnämnda.)

Fyra filmer jag gärna ser om
En dag på kapplöpningsbanan
Gökboet (eller, hmmm, nu har jag kanske sett den för många gånger)
Johan Bogaeus filmer förstås, mest för att han är en god vän, men ännu mer för att det är riktigt bra.
Det sjunde inseglet (för att man kan se den på två sätt, antingen seriöst eller dubbelvikt.
Very very very serious voices:
Antonius Block: Du fick svart.
Döden: Det passar ju bäst så. Inte sant?

Fyra städer jag bott i
Ängelholm
Malmö
Lund
Bogota
(den sista hittade jag på för att verka mer intressant)

Fyra tv-serier jag tittar på
Alltså, jag ser ju inte tv-serier. Har inte tid, orkar inte, gör annat. Men fyra tv-serier jag tyckt om är:
Hem till byn (jodå, jag gillar diskbänk)
Seinfeld (förstås)
Jag, Claudius
Åsså den här om den där läkaren i Alaska, vad hette den nu, gick på trean i slutet av 80/början av 90. Hooters gjorde signaturen. Vafan hette den?

Fyra platser jag vill resa till
New York (jag måste ju dit nån gång, CBGB´s herregud)
Toscana
Jamaica
Rio de Janeiro

Fyra webbsidor jag besöker dagligen
Google
Aftonbladet
Unibet
Flashback

Fyra maträtter
Stekt fläsk med löksås
Spaghetti Carbonara
Kåldolmar
Pizza från Pizza King

Fyra platser där jag trivs
Sängen
Framför min dator
En Skäderviksstrand
På Kulturbolaget

Fyra andra jag utmanar:
Ni som läser detta. Anna, Anna, Malin, Andreas, Pellen, Chris, AC... kom igen!

Sommaren dör

2006-08-15T16:45:00.000+02:00

It´s raining again
och ljudet av fallande löv hörs
inte alls
eftersom en boeingfink tror att vita streck syns bakom grå moln.
Men inte härifrån,
härifrån kan jag se Rapport,
jag kan se ljuslyktorna på altanen.
Jag har hängt dem
i krokar
men de förstår
inte alls.
Dinglar och lyser.

Fredagslåten: Stay

2006-08-04T16:28:00.000+02:00

Men vad kul det var att få SE den.

Och den som ska stanna är förstås sommaren.

Jackson Browne - Stay

Sysslinglåtar 5

2006-08-02T15:30:00.000+02:00

Jag tror det är nummer fem. Nummer fem i serien Sysslinglåtar - trudelutter du inte visste var släkt. Idag har jag hittat gemensamma gener i de här två:

Eagles - One of These Nights
John Holm - Främmande natt

Japp.

Dajm. Såg Willy DeVille på KB i torsdags, snart en vecka sedan. Jag fick inte höra Spanish Stroll, ej heller Venus of Avenue D, inte ens Desperate Days. Så jag beställde Rom å Cola. Underskattad drink. Klassiker. Cuba Libre!

Pigall. Har snickrat på altanen, köpt en helvetes massa ljuslyktor och nya höjdhoppsribbor till ungarna. Så låt bli att visa ditt fula tryne på ett tag, höstjävel.

Co-Co. Chanel.

Mitt i-krönika: Det ska vara buss!

2006-07-25T09:39:00.000+02:00

Jag var aldrig ett bussbarn. Jag hade för nära till skolan. Det är kanske därför jag har en något romantiserad bild av fortskaffningsmedlet buss. Jag får inga flashbacks av tidiga morgnar på väg till någon huvudvärksframkallande mattelektion. När jag var liten trodde jag att buss- och lastbilschaufförer var vuxengenerationens sjystaste människor. De hejade ju alltid! Man gick på någon trottoar någonstans, en buss eller lastbil kom körande, man vinkade till chauffören och han vinkade alltid tillbaka. Han verkade snäll. Och när klassen åkte till badhuset satt vi och sjöng ”En busschaufför, en busschaufför, det är en man med gott humör…” Sen satte hormonerna i gång, högstadiet började och det viktigaste i livet var att vara tuff så man satte sig längst bak i bussen och bytte ut ”gott humör” mot ”hjärntumör”. Löjligt javisst, men att vara löjlig är varje tonårings rättighet.

Längst bak satt också Dustin Hoffman i slutet av Mandomsprovet, bredvid Katherine Ross, Simon & Garfunkel drog i gång i bakgrunden och de åkte mot ”the end” (DRIVER: ”Where do you want to go?”, BEN (Hoffman): ”To the end”.). Längst bak i slutet mot ”the end”, en fin buss-scen och det finns så många andra fina sådana i filmhistorien. När jag snackar Dustin måste jag nämna Midnight Cowboy. Snabb resumé för er som glömt eller inte sett: Jon Voight är den stiliga bonnapojken Joe Buck som åker in till farliga New York för att tjäna pengar som gigolo. Han träffar Ratso Rizzo (Dustin Hoffman) som är en sjuk och sorglig figur, men tillräckligt streetsmart för att bli Voights stöd och vägvisare i storstadsdjungeln. De drömmer om att åka till Florida och ett klimat som kan få Ratso frisk. Men Ratso kommer aldrig fram, först pissar han på sig, Joe lägger på honom en filt och sen dör han. Så sorgligt, så vackert. Fler magiska bussögonblick? Ja, till exempel scenen i Almost Famous när alla är förbannade på alla, rockgruppen Stillwater, roadies och groupies vill vara var som helst, utom i den där jävla turnébussen. Då sätter chauffören på Elton Johns ”Tiny Dancer” och en efter en börjar de sjunga med och någonstans mitt i låten förvandlas bussen till en kör av gemenskap och hallelujah.

Andra bussiga filmupplevelser är Speed (hela filmen utspelas på en buss, Keanu Reeves och Sandra Bullock måste lyckas hålla bussen körande genom Los Angeles gator i mer än 80 km/h - annars exploderar bomben.) och förstås Torsk på Tallinn med busschaufförernas busschaufför: Lasse Kongo. Och Gökboet, Bus Stop, Slagskott…

En buss är det perfekta rummet för en filmmakare. En naturlig plats för människor som inte känner varandra att träffas och börja interagera, ett slutet rum, ingen kan fly, rummet rör sig, är på väg någonstans och det funkar inte alls lika bra med selleri. Bil? För få får plats. Tåg? Nej, tåget måste följa ett spår, bussen är fri, kan svänga när den vill. Flygplan? Äh, det kan inte stanna när som helst och släppa in någon ny intressant figur. Nej, buss ska det vara!

Mitt i-krönika: Ahá!

2006-07-14T12:46:00.000+02:00

Några gånger under min livstid har jag haft aha´-upplevelser som fått mig att undra om jag har alla hönsen hemma. Jag är ingen Einstein men diverse IQ-tester har visat att jag ligger på 120 plus och när jag gjorde mitt första, och enda, högskoleprov för en sisådär åtta år sedan var jag ett ynka rätt ifrån att få 1.8 poäng så det tickar tydligen på däruppe i Tinningarnas Trallogrambyrå.

Hur kan det då komma sig att varje gång mina öron hört "Imse vimse spindel" har en bild av en åttafoting med slang visats i mitt huvud? "Ner faller regnet, spolar spindeln bort." Jag har sett Imse stå där som småkrypens tuffaste brandman och spola bort regnet. Visst har jag funderat över hur, och varför, man spolar bort regn med vatten, men jag har liksom godtagit det ändå. Men så då, för några år sedan kom det: "Aha´!". Det är ju inte spindeln som spolar bort regnet, utan tvärtom, spindeln som blir bortspolad av nämnda nederbörd. Förstås. Jag fick en kick av att ha kommit till insikt medan jag samtidigt övertygade mig själv om att textförfattarens krystade formulering var värre än min dumhet.

När jag ändå, som vanligt, babblar musik så var det aha´ värre den dag jag insåg att "Björnen sover" och "Gubben Noak" har samma melodi.

Men uppfyller de här exemplen kriterierna för att räknas som aha´-upplevelser? Äkta sådana ska kanske vara något man redan vet, men som inte riktigt sjunkit in? En sådan framkallar den misstänkta Haga-mannen. En psykolog berättade i tv att det inte alls var förvånande att arbetskamrater och bekanta beskrev honom som en reko kille. Våldtäktsmän är inte så olika andra män, med ibland flippar det över. Hur ofta har vi inte hört "men, han som verkade vara så mjuk och snäll, ingen anade något" då någon grym brottsling avslöjats? Okej, då säger vi i kör: "Aha´, snubbar som gör riktigt avskyvärda saker som våldtäkt, mord etcetera kan för det mesta vara normala och trevliga." Lite skrämmande att det inte är svart och vitt, utan ganska mycket grått emellan.

Tillbaka till definitionen av en aha´-upplevelse. Nationalencyklopedin berättar:

"aha´-upplevelse, plötslig (intuitiv) insikt, t.ex. vid problemlösning. Det klassiska exemplet är Arkimedes plötsliga insikt om att ett föremåls volym kan bestämmas genom att det nedsänks i vatten…"

Medan jag läser förklaringen inser jag att det var väldigt längesedan jag använde min encyklopedi. Dess nuvarande uppgift är dammsamlande. Istället har jag under senare år använt mig av internet för att ta reda på viktigt och oviktigt, som recept på raggmunk, vilka plattor Rick Rubin producerat och hur många amerikanska presidenter som utsatts för mordförsök (nio stycken)...

...Heureka! Det häringa jättestora Imse vimse spindelnätet av sammankopplade datorer är ju faktiskt inte bara en plattform för underhållning och kommunikation, det innehåller en massa information också. Kanske ingen insikt som kommer att gå till historieböckerna, men ändå. Förlåt, jag spolar framåt, historiesajterna ska det vara. Förstås.

Mitt i-krönika: Sommarskalle

2006-07-09T15:19:00.000+02:00

Astrud Gilberto - Como Fué

Om Sverige inte haft sin sommar hade det inte funnits några svenskar kvar i det här landet. Finns det något vi verkligen älskar och behöver så är det sommaren. Tänk er höst, vinter, vår… höst. Går inte.

Jag sitter förstås på stranden. Det är där man ska sitta när månaden heter juni. Man ska sitta där och filosofera. Man ska tänka saker som att livet är ett hav och jag har simmat ganska länge nu och när jag kommer fram till stranden ska jag leta upp första bästa snäcka, sätta den mot örat och be om en jävligt bra förklaring. Sånt ska man fundera över, på sommaren ska man tillåta sig att tänka efter och till exempel komma fram till vad som behövs i en trädgård. Det här är vad som behövs; Gräs, ett hemmasnickrat fotbollsmål med rostiga spikar, minst sex bollar, egna barn och grannars barn, uteplats med möbler och grill, en studsmatta eller en pool (har grannen pool har du studsmatta och vice versa) och på kvällen ska man öppna ett fönster och släppa ut melodier. Sen kan man förstås ha några växter i trädgården, men det är valfritt.

På tal om musik så ska man även minnas alla sommarplågor och mumla någonting om att det var bättre förr och sedan komma på att det var det inte alls. Sommaren i city, nittonhundranitti, kommer du ihåg den? Helst inte. Men det gör inget, för man vet att man har sina egna sommarkompisar och att de spelas av John Holm, Astrud Gilberto och Jackson Browne.

Man ska titta på sin kropp och vara nöjd. I mitt fall är det lite trixigt eftersom en gammal bilolycka gjort att min kropp är unik, finns inte en enda plastikkirurg i världen som kan göra den utvikningsbar. Men sånt skiter man i, man bestämmer sig för att jag må se ut som ett freak, men den här kroppen fungerar ganska tillfredsställande och bara det är fantastiskt. Och vackert. Därför ska man fnysa föraktfullt åt Aftonbladet som i sin Klick-bilaga visar en bild på Courtney Love och menar på att hon inte skulle gått barbent till den där festen eftersom hon har två myggbett på benen. Två myggbett?! Hoppas Courtney högerkrokar en journalist den här sommaren också.

Och man ska generalisera och bli besviken på unga kvinnliga krönikörer som nuförtiden inte längre är arga och underhållande feminister som snärtar till ikoner som Lundell utan istället är mer intresserade av att skriva obegripliga krönikor där det viktigaste är att verka svår och intellektuell medan man droppar märket på sina strumpbyxor och alla creddiga skivor man köpt.

Ja, det är sommar nu. Nu! Det har skrivits spaltmil om det här. Svenska sommaren. Underbar. Kort. Ta vara på den. Men det tål att upprepas. Det är helt okej att man målar om huset, packar in sig i en husvagn, klipper häcken, står sju timmar i kö på Liseberg och åker till Kanarieöarna för att man tror att det ska regna här hemma. Men det är fan så mycket bättre, skönare, kreativt, befriande, energisamlande att sitta på en svensk strand och låta solen titta in i huvudet och kolla in allt som växer.

Fuck 44

2006-07-06T23:40:00.000+02:00

Jag läser att det kan bli något slags rekord i natt.
Tropisk värme.
Det är förstås
sommartorka
nyhetstorka
bajsmallorca.
Men ändå.
En sådan natt borde man inte gå och lägga sig
tända sänglampan
läsa tråkig litteratur
somna med rullgardinen på halv stång.
Man borde
sova på stranden
dricka Ruffino någonstans i Nimis
lägga snäckskal från Pizzeria Capri till uteliggarens bänk i Stadsparken
eller ringa en gammal vän man inte träffat på långe
och föreslå en bilfärd längs kusten så nära det går
Skåne runt.
Men han
men hon
hade sagt
drick inte mer nu
gå och lägg dig.
Fuck 44.

dagens hemma hos: pushin´ too hard

2006-06-29T12:50:00.000+02:00

var så goda. en nuggets-klassiker.

the seeds - pushin´ too hard

Hundra låtar so far

2006-06-28T19:04:00.000+02:00

För en lat man som jag har det här varit jobbigt. Att summera ihop hundra låtarna so far och lägga in länkar, men jag gjorde det för er skull, ni två som inte bara läser den här bloggen utan dessutom har 2,4 grams intresse av listandet. Vem ska komma på plats 88? Vem vinner? Vad betyder listan egentligen? När kommer Mink De Ville? Blirenåhårdrock då? Är det Vestlins favoritlåtar? Eller bara en promille av dem? Har rangordningen någon som helst betydelse?

Svar: Ja, det är favoritlåtar, och jag försöker rangordna dem, vilket naturligtvis är omöjligt, men jag gillar att försöka, jag gillar de här låtarna, jag gillar er.

Roligast hittills är förstås att en Torsson-medlem kommenterat plats 99.

88:an kommer inom kort. Det är verkligen dags nu.

Da list 89-100:

89. Sparks - This Town Ain´t Big Enough For Both Of Us (1974)
90. The National – Mr. November (2005)
91. Nina Simone – Sunday in Savannah (1968)
92. The Triffids – Stolen Property (1986)
93. The Triffids – Wide Open Road (1986)
94. The Stranglers – Peaches (1977)
95. The Rolling Stones – Tumbling Dice (1972)
96. Massive Attack – Safe From Harm (1991)
97. The Records – I Don´t Remember Your Name (1980)
98. Burning Spear – Marcus Garvey (1975)
99. Torsson – Klippans Centrum (1979)
100. Jane Wiedlin – Rush Hour (1988)

Sorry

2006-06-28T15:07:00.000+02:00

test

torsdagsfredag

2006-06-22T11:01:00.000+02:00

Hej du.
En torsdag som nästan är en fredag och det blir en favorit i repris.
Kyle Andrews - Amos in Ohio

Over to uglyblogging:
Att sitta i en stol på en strand mitt på dagen när solen skiner som mest.
Att bara sitta där i två timmar.
Att sedan märka att jag blivit röd.
Att tänka att förr blev jag alltid brun direkt.
Att det svider och man smörjer in sig med Aloe Vera som tydligen är en magisk växt med många goda egenskaper.
Att fundera på om man kan röka den?
Att se lite vitt under brösten och tänka jaha, maleboobies.

Jobbfronten:
Samordnar vidare.
Varit anställd av Folkuniversitetet sedan mars nu och börjar vänja mig vid att ha ett "riktigt" jobb, heltid, och skriva krönikor vid sidan om. Jag jobbar mycket nu. Alla mammor måste genast säga att jag är duktig.

Fotboll:
Jag hade nog valt Rami Shaaban mot tyskarna och dessutom ser han cool ut.
Jag hade startat med Allbäck och låtit Zlatan bli inbytt.
Jag tror Argentina vinner. Förut trodde jag Brasilien.
Jag undrar ibland var hon är, vad hon heter, vad hon gör, om hon är lycklig. Hon som stod i publiken i lila bikiniöverdel när Ravelli räddade straffen. Känner ni henne så hälsa att jag tänker på henne.

Kaffe:
Jag kör vanligt kaffe igen. Back to basics.

Familjeliv:
Vi drog en sväng med Zafiran igår. Jag, Alfred å Felix.
Pappa, son, son. 44, 12, 6.
Vi kör in i ett överklassområde och börjar snacka om vilka som är riktigt rika.
Alfred säger han som grundade IKEA.
Jag säger han som grundade Microsoft.
Felix säger han som grundade Munka Allköp.
Alfred och jag skrattar. Snällt.
Felix börjar sjunga. Melodin är signaturen till "Lite som du".
"Vad har jag gjort i mitt liv?
Jag har grundat Munka Allköp"
Alfred och jag skrattar. Våldsamt.
Sen filosoferar vi, det där kan tydas både som stolt och bittert.
Jag har minsann grundat Munka Allköp! Största jävla affären i byn.
Eller.
Jaha, här ligger jag på dödsbädden, vad hände? Åkte jag till månen? Räddade en massa liv? Spelade in en klassiker? Skrev en bestseller? Uppfann något som förändrade världen? Fick jag ligga med Susan Sarandon?
Ickesan icke, jag grundade Munka Allköp. Sålde prickig korv.

It´s Never Been Like That

2006-06-13T01:19:00.000+02:00

Phoenix - Long Distance Call

Livet är ett hav och jag har simmat så länge nu.
När jag kommer fram till stranden ska jag leta upp första bästa snäcka och kräva en jävligt bra förklaring.

Sommarskinn

2006-06-09T20:09:00.000+02:00

Death Cab for Cutie - Summer Skin

Det var väl det jag visste, det var för bra för att vara sant.
I onsdags, på lunchen, Tobbe och jag vibrationstränar å småsnackar med två vibrerande kvinnor som säger att jodå det ska bli fint väder hela veckan. Jag säger något om att det där ska vi inte tro på för det är skolavslutning, VM börjar och jag har fortfarande tre nollor på guldkontot, det kommer att regna eller nåt, så bra blir det inte.
Men det regnar inte idag, däremot sitter jag här med två treo i blodet och låtsas att jag inte har feber, att det inte alls är något virus, att mina ben och rygg inte värker sönder mitt liv, att jag har någon influensa eller nåt som slutar på kock. Inte har jag ont i halsen eller öronen heller, det är bara inbillning.

...och som han...

2006-06-06T02:39:00.000+02:00

...gick.

sol o

2006-06-02T00:59:00.000+02:00

Tunng - Jenny Again

Nähä, det är en dag i morgon också, den har visst redan börjat och jag ska jobba.

Det bor en kille nere på Östergatan som påstår att det var han som såg solen först. Ingen tror honom, alla är på väg till jobbet.
Ungefär samtidigt, mitt emot evigheten, tvärs över ett under, sitter en poet och letar efter de där vokalerna han tappade på den tiden han försökte göra sig märkvärdigare än vad han egentligen var. Han funderar på:
Minns Ådalen 31, minns VM 94, goda råd behöver inte alls vara dyra, men vill ha fler o.
(det knarkar på dörren)
Vem ska älska dig när du blir ful? Jag menar, du har ju inte någon intressant personlighet direkt.
(jag köpte ingen dammsugare)
Och jag är vaken för att jag inte kan sova och jag sover för att jag inte kan vara vaken. Hör här:
Det var Bellman, tysken och Brian Eno. Så kom en bil och körde över tysken. "Kom nu Brian Eno, så går vi." sa Bellman, sådär lite kallt som bara han kan.
Jaha, eller hylsnyckel, trampcykel, men roligaste ordet av alla är muskedunder, tycker Angelo, fyra år, han har skrattat en timme nu.

Matchen

2006-06-01T10:41:00.000+02:00

Matchen. Allstars mot 94:orna.
Jag gillade idén, tyckte det var kul att se "dokusåpan".
Så började Hedman ringa:
Bojan... Fedel... Gary... å Zetterberg!
Jaha, inte riktigt Allstars längre va?
Å 94:orna blev tillsagda att vara överkaxiga, kicka lite, blänka.
Å sen blev matchenmatchen ett antiklimax.
Inte antiklimax i den bemärkelsen att de bara lattjade.
Nej, det smälldes på. Bra.
Men det här förstärkta Allstarslaget blev för bra.
Eller var det 94:orna som inte levde upp till förväntningarna?
12 år är 12 år och Idol-Ola är 20 och Zetterberg blev belgisk mästare i år och Bojan är mitt i karriären.
Och Carola? Årets Lena Ph. Årets schlagernissa som ska vara med överallt. Trist.
Nä fan, 18.00, Dortmund, 10 juni. Då!
Men Tomas Ledin? Zlatans dagislåt? Nä.
"Vi är svenska fotbollsgrabbar..."

Utmaning: Fem låtar du skulle vilja höra

2006-05-29T23:04:00.000+02:00

Det vimlar av utmaningar i bloggosfören och så ska man skicka vidare och lista upp de som utmanas och... jobbigt. Nu gör vi helt enkelt så här:

Du som läser detta är utmanad. Du ska få ihop 3 till 5 låttitlar som inte finns men som du gärna skulle vilja höra om de fanns. Du fattar va? Sen drar du in dem i din blogg, eller som en kommentar här, eller varför inte ett mejl till mig, jag kan behöva lite annat än viagraspam ("But Honestly, Today I Need Something More Than Viagraspam"). Drar du in dina önsketitlar i din blogg blir jag förstås tacksam om du meddelar mig samt skriver att du hittat utmaningen i Vestlins värld. Så jag får känna mig lite som Nippertippan. "Dansade gjorde Nippertippan, dansade gjorde alla som i ringen var..." Nippertippan was a trendsetter (hmm, kunde vara en titel).

Okej, mina fem låttitlar som jag önskar blir med låt är:

This June Will Seem So Much Better in December
Oh Yeah! (Maybe)
You Sound Like a Picasso Painting
That´s Right, She´s Left
Sometimes It Feels Like It´s Always Never

Och så ska du få motsatsen eller nåt. En låt som är bättre än sin titel:

Crooked Fingers - Call To Love

Run Run Run

2006-05-27T19:46:00.000+02:00

Phoenix - Run, Run, Run

I Ängelholm heter det Änglamilen. Det där loppet som dom som springer springer. Vissa springer fort, andra springer hellre, några sätter upp mål. Som att knata den där jävla milen under 40 minuter. Och så springer de år efter år, men inte fan kommer de under 40 minuter, men i år. "GOTT JOBBAT JOHAN!" skrek jag när han kom där på målrakan och klockan visade nånting på 39. Han klarade det förstås. Starkt gjort. Grattis som fan Mr Bogaeus, det gjorde du bra och det blev Phoenix. För givetvis började vi snacka run-låtar direkt efter målgång. Once a popnerd, always a popnerd. Keep on Jogging gick bort direkt. Pinkarnas Run Like Hell skulle det kunna bli. Keep on Running är för uttjatad. Run to the Hills var inte ens med i diskussionen och Born to Run är för självklar, det blev den vi båda kände var lämpligast. Phoenix förstås.

Jaha, skulle det här handla om musik eller att springa? Nej, det skulle handla om Johan och ett beundrande grattis.

Grattis Johan, säger Alfred o Micke.

Micke Van Damme

2006-05-26T17:56:00.000+02:00

Tittade in på Anns blogg och var tvungen att prova själv.
Fotograferade av mitt nytagna kökortsfoto från i tisdags...
...Jean-Claude Van Damme minsann.
Funderar över om jag ska ta det som en komplimang eller inte.

Nu vill jag veta vem du liknar!

Boll

2006-05-26T16:52:00.000+02:00

Om vi gått runt i trädgården och samlat ihop precis alla våra bollar hade de varit fler, många fler, men nu blev det bara läderkulorna. Sen pumpade jag dem. Det är ju snart VM och dags för bollarna att bli bollar igen. Efter pumpet kan man konstatera att de där bollarna Alfred och Alice fick efter att ha gått Svenska landslagets fotbollsskola 04 inte var särklilt bra. Pang, pang i sömmarna. Umbro, kass. Adidas är bättre, nyaste bollen är Adidas, VM-replika. Men min favorit är förstås den med Henke Larssons autograf på, trots att det är en Umbro.

Snart VM. VM är mer än VM. VM är en livboj den här sommaren. Bara två veckors semester. Inte bra, somrar ska vara soliga, grilliga men framför allt lediga. Tur då att det är VM, att Henke är med och att det går i Tyskland så matcherna spelas efter arbetstid.

Hey Man

2006-05-22T10:35:00.000+02:00

Eels - Hey Man (Now You´re Really Living)

Ofta när familjen Vestlin är ute och åker Zafira är det så här: Jag lyssnar på en nybränd blandning i bilstereon, Alfred har mp3-hörlurarna på, Alice har CD Walkman-ditosarna på, Felix sover och Annica tvingas lyssna på den där blandningen jag nämnt och bränt.

Men så, ibland, tycker alla att den där vill vi höra, nu har du bränt nåt fint pappa, unity, joy, fun, togetherness.

professor propeller

2006-05-17T13:38:00.000+02:00

jag hade precis haft ett hemligt möte nere i nån källare i min hjärna och fått ihop den där listan som innehöll 100 sätt att säga jag älskar dig inte.
det första jag sa när vi sågs var du är inte kajsa grytt och du log så det sket sig.

---

när jag är runt och kollar på skrivarsajter där de som vill bli författare samlas och byter texter och beröm slås jag gång på gång av att det inte verkar finnas någon unik människa bakom, däremot en massa härmapor som skriver så som de tror att man ska skriva för att vara författare. skit i att "vara" författare, det är inget att bli, inget mål, bara ett jävla ord, berätta i stället en historia och berätta den själv, med dina ord, dina meningar, ditt sätt att berätta, skriv av tankarna i ditt huvud, var du, dig själv, blotta dig, försök inte vara någon annan, eller någon som du tror du måste vara, det blir så löjligt, oäkta. som den trista trubaduren på kvarterspuben som drar sweet home alabama och sommaren är kort. och okej, det räcker inte att vara äkta, det måste till lite hantverk också, en känsla för språk, dramatik, helst rättstavat också. men det sista kan en redigerare fixa, det andra är viktigare och visar det sig, vilket det antagligen gör, att du inte är något annat än en kvarterspubstrubadur så tralla då för fan om det får dig mindre olycklig men jag skulle nog rekommendera ett vanligt jobb eller ett fint jävla v75-system, en dokusåpakarriär eller... blablabla...

---

jag är inte ond.
jag är för snäll.

---

nån restaurant hade fisklåda som dagens igår och jag läste fis-klåda.

---

vad var dagens igår?

---

kommörsjall brejk: Skrivarkalendern 2007

2006-05-15T14:59:00.000+02:00

Klart du ska köpa den här.

Citerar Anna-Carin Collin:
"Vilken vår! I arbetet med Skrivarkalendern 2007 har jag träffat den ena intressanta författaren efter den andra. Eva Dahlgren har berättat om irrvägarna, Åsa Nilsonne om magiska miljöer, Bob Hansson om hur viktigt det är att söka upp sin publik, Camilla Läckberg om värdet av att ha en agent. Andra som har ställt upp är Lotta Lundberg, Bengt Renander, Ylva Wallin, Roger Forslund, Mikael Vestlin, Sten O Andersson, Emma Lindquist, Carl Olof Schlyter, Dan Linder och Jan Sigurd. Underbart!

Det var strax före jul som Ann Ljungberg på Orden Runt frågade om jag ville vara med i hennes skrivarkalender-projekt. "En kalender för såna som oss, som skriver och skriver, men behöver ett verktyg för att göra plats för skrivandet i vardagen" sa hon. Självklart, ville jag vara med. Med på tåget är Thord Thordeman som sköter formgivning och layout.

Vi kom fram till att det skulle bli en kreativ loggbok med månadsteman och veckouppslag, med skrivövningar, författarintervjuer och annat kul. Blanka sidor för eget skrivande, citat, länkar till skrivarforum, förlag, skrivarkurser. Allt finns med. Vi kommer att vara på plats på Bokmässan i Göteborg i höst. Håll utkik efter kalenderflickorna och -pojken.

Naturligtvis ska vi ha ett webbforum, http://www.skrivarkalendern.se/ öppnar lagom till releasen."

Köp!

brun jävla söndag

2006-05-14T22:27:00.000+02:00

Och hjärnhalvorna är två och den ena kan dominera och om veckodagarna har färger är din hjärna speciell. Säger de. Och i så fall är jag så här speciell:

Måndag - blekt gul
Tisdag - blekt skär
Onsdag - röd
Torsdag - ärtsoppebrun
Fredag - mörkbrun
Lördag - Svart
Söndag - lite ljusare än fredagsbrun

Och mina veckor är linjära, den ena kommer efter den andra, inga cirklar, linjära, hade känts fräckare att ha dem som cirklar, men jag gillar inte att ljuga, de är raka, linjära, försvinner liksom, kommer aldrig tillbaka, men dagarna har alltid samma färg, önskar jag hade haft någon blå eller grön dag, varför har jag inte det?

Och och blir ofta coh när jag skriver snabbt på tangentbordet. Finns kanske en förklaring, men det är söndag, brunt, och någon förklaring är inte vad jag behöver. Jag behöver tre lördagar på rad, en puss på pannan, ett kluckelikluckljud från ett fint rött, bättre kondition, mer muskler, mindre mage, två friska knän och en sol som går ner mellan mina öron och håller upp mörkret mot ljuset så jag kan se vad jag ska skära bort.

Johnny Cash - Sunday Morning Coming Down

cappucino rouse

2006-05-12T10:55:00.000+02:00

Just nu: sen fikapaus på jobbet.

Josh Rouse på KB igår och man stod där och önskade sig ett band. Trummor, bas, steelguitar, xylofoner... "It´s the Nighttime" kom och jo den var bra, men Danne var tvungen att mima stålgitarren och jag xylofonen eller om det är klockspel eller keyboard. Jag önskade mig ett band, men han spelade "My Love Has Gone" som jag spelat 732 gånger i bilen den här veckan, och han avslutade med "Sad Eyes" som är min frus och dotters favoritjosh. Fyra öl och det var fint, det var det, men ett band. Ett band!

Vi har fått en ny kaffeautomat på kontoret. Den gamla maskinen hade bara kaffe, den nya har mer. En Cafebar CF 2001. Tufft namn, men Java Creator de Luxe Flying V Turbocooker hade varit fräckare. Min kollega Tobbe och jag håller på att testa de olika alternativen. Hittills tycker vi så här:

Kaffe - Helt okej, men det är ju bara kaffe, hade vi förut också.
Espresso - Ännu inte testad
Choklad - Ännu inte testad
Kaffechoc - Chokladsmaken dominerar några aningar för mycket
Cappucino - Favoriten just nu, sjyst skum på mjölken, kanske aningen för söt.
Café au lait - Bra den med, men inte lika snygg som cappucinon
Hetvatten - Roligt ord, men té är inte vår kopp.

Javisstja, fredag, låt. Låtar. Det får bli de här:

Josh Rouse - My Love has Gone ...tyvärr är den seeeeeeeeeeeeeeeeeeeg att ladda hem, men ha tålamod, ta en kopp cappu under tiden. Eller två, sju, sextinie...

Josh Rouse - It´s the Nighttime

There´s no pollen like björkpollen...

Carly´s lips (and legs)

2006-05-05T16:39:00.000+02:00

Det är fredag igen och då brukar jag ge er en låt. Idag får ni

Lemonheads - Bit Part

Varsågoda. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Som Lemonheads blir det aldrig mer.

Annars funderar jag mest på om Carly Simon såg Fridas omslag innan hon gjorde sitt. Eller om någon annan såg det. Carlys fotograf till exempel. Nej, för långsökt. Kvinna, sitter, strumpa. Finns antagligen 7658 sådana omslag till. Glöm det. Men fina var de. Omslagen. Fridas "Ensam" har redan blivit "omslag vi aldrig glömmer #1" så Carlys "Boys in the trees" får bli #2. #3 ska bli något helt annat, jag lovar, inga strumpor, inga sittande sirener.

Nu. Blogga fult. Berätta om veckan. Okej, jobbade, skrev om hockey-vm som vårtecken i HD. Grillade. Såg Alfred och grabbarna förlora mot ÄFF med 6-1. P12-fotboll. Men nästa match! HIF vann i alla fall. Stackars Öster. Lämnade in bilen på kemtvätt. Eller en bit. Jo, hela, men endast extrasätet bak som kemtvättades. Sviter efter Alices åksjuka i förra veckan. Mer? Nej, gäsp. Go shitty short poetry, it´s friday:

Du är en vaggvisa i Stålmannens i-pod.
Jag är två megahertz innan Radio Luxembourg.

Han var Kinas store man.
M a o Mao.

Samtidigt i färghandeln:
- Jag kan fortfarande höra henne skrika i väggarna. Har ni någon riktigt tyst kulör att rekommendera?

chorizo blues

2006-05-03T17:19:00.000+02:00

Nej, jag ska inte sätta alla de där stenade dagarna i guldram igen.
Jag ska skruva ihop grillen och bjuda in sommaren på en chorizo.
Det är lite tidigt, jag vet, men vafan, ungarna studsar i studsmattan.
Studs, studs, studs, silver i håret.
…och jag undrar om hon sover med teven på.
Jag borde sluta skriva för penningar.
…och solen skulle förstås skina på mig
och Debbie, Chrissie eller Siouxsie.
…och jag kör,
vi åker ut ur landet. Bort.
...och någonstans i Holland
stannar vi och köper varsin mockajacka,
bara sådär,
Carole, Jane eller Joni och jag.
Sen vidare.
...och solen skiner förstås,
där vi sitter i våra nya jackor
och luktar mocka.
En bra bil, en bra kvinna, en bra sol,
that´s it. Allt jag behöver,
jag behöver inte skriva för penningar.
Nej, inte sätta dem i guldram.
Grilla korv, studs, vänta på nya tavlor,
Josh Rouse kommer säkert vara bra på KB nästa torsdag.
...och kanske bli lite lundellig
och be henne sätta på den röda klänningen.

Dagens cover: Jolene

2006-04-28T10:11:00.000+02:00

The White Stripes - Jolene

"Shiny shiny, shiny boots of leather"?
Nja, men nästan va?

a 1, a 2, a 1,2,3,4...

2006-04-24T23:06:00.000+02:00

Det bodde en orkester i den här killens huvud.
De var bra, jävligt tajta, svängde som fan.
Det var bara det att de var lediga när han jobbade,
och började lira när han skulle somna.

Dessutom var trummisen cymbalfreak.

Slutspelsskägg

2006-04-19T19:33:00.000+02:00

Idag tycker jag att slutspelsskägg är ett ganska roligt ord.
Slutspelsskägg.
Ett sånt har jag ibland. Däremot har jag inte hår på bröstet. Nåja, en sju åtta stycken är där. Strån.
Men slutspelsbröst kan jag aldrig få.
Trött är jag också. Inte van vid att jobba heltid.
Ett heltidsjobb + frilansskriveri + frilansföreläsande = trött, men lite mindre fattig, Vestlin.
Jo Pellen, Regina ja. Vet inte så mycket om henne mer än att hon har ryskt påbrå, spelar piano, skriver fina låtar som hon sen spelar in lika fint. Hittade henne på nätet. Leve nätet. Det leve:
Hurra, hurra, hurra, hurra.
Slutspelsskägg.

Läste en artikel om mig själv idag. En intervju. Ska publiceras i en "skrivarkalender", bok för de som skriver, almanacka, anteckna, läsa om andra som skriver, intervjuer. Bob Hansson är med. Nilssonne och Eva Dahlgren också. Och jag. Narcissisten i mig gillar att läsa artiklar om mig. Det gillar jag inte. Har fan allergi mot narcissister för tillfället. Sköra jävlar utan självförtroende som oftast är totalt ointressanta förutom just narcissistdefekten. Som jag. Nej, sån är inte jag. Jo. Nej. Vad är du då? Du? Jag? Jag är populärvetenskapligt schizofren.
Slutspelsskägg.

Jack Nitzsche, superproducenten, han som bl a skrev musiken till Gökboet. Fantastisk musik, fantastisk film, fantastiska skådisar, fantastisk regi... fan fan fan som i Thåström. Och Regina måste väl ändå vara en supernarcissist, fast henne gillar jag ju, ibland, bl a för att hon är så snygg, bl a bl a blablabla. Jag snackade ju Nitzsche. Jo, jag läste att han faktiskt var släkt med NiEtzsche. Men tog bort ett E. Ville inte förknippas med honom. "Under den senare delen av sitt liv kom Nietzsche sällan att underskatta sig själv." Minus "sällan" blir det precis som jag. Men är detta senare delen av mitt liv? Hmmm, jag är en populärvetenskapligt schizofren icke-narcissist som underskattar mig själv medan jag funderar över hur länge och mycket jag kommer att leva den här antagligen senare delen av mitt liv.
Slutspelsskägg.

Måste nog förtydliga blajet. Första Reginan är Spektor, andra Lund. Nitzsche var Phil Spectors högra hand. Satt antagligen fast precis där armen slutade. Men Phil Spector och Regina Spektor är inte släkt. Inte vad jag vet.

Blablablablablablabla, jag är trött. Jag har köpt Bluesbreakers A Hard Road på CD.
Skäggspels(s)lut.

The Sound of Friday Lunch

2006-04-07T12:51:00.000+02:00

Regina Spektor - Fidelity

Tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe, tipp-tapp and it breaks my hea-a-a-a-a-a-a-a-a-art.

Jag är på lunch med Regina.

Lördagskvällshjärta

2006-04-01T17:49:00.000+02:00

Tom Waits - The Heart of Saturday Night

Som om lördagskvällen skulle ha ett hjärta man kunde hitta med hjälp av en Oldsmobile.

Men, jag har sett honom, live. I mitten av 80-talet. I Malmö. Jag satt längst fram, lite skraj, den där vansinninga killen i hatt uppe på scenen, ibland alkoholistposer, ibland i en fåtölj, ibland bakom en pumporgel.

Jag hade haft en vän. Inte sett honom på länge. Han var där. Hade fått platsen bredvid mig. Utan att vi visste om det. Så lördagskvällen kanske har ett hjärta ändå. Hej Sven, läget? Hoppas du mår bra. Själv mår jag efter omständigheterna väl. Sånt man säger. Man ljuger. Orkar inte förklara, känna efter. Men det kunde varit värre. Bra så förmodar jag.

Meanwhile at the Korova Milkbar

2006-03-24T16:53:00.000+01:00

Dagens hopp.

Blur - The Universal

"...it really, really, really could happen."

Fredag!

Hundra låtar: #89 This Town Ain´t Big Enough For Both Of Us

2006-03-16T19:55:00.000+01:00

Plats: 89
Låt: This Town Ain´t Big Enough For Both Of Us
Artist: Sparks
År: 1974

Han hette Bergman, förnamnet har jag glömt. Bergman. Som i Bergmans tofflor. Hans farsa gjorde dem och vi köpte. Hudfärgade, det var hudfärgade som gällde. Det roliga med dem var att de blev solbrända, mörknade med tiden. Ungefär som min själ.

I alla fall, det här var på 70-talet och fritidsgårdar var ganska häftiga att vara på om man var 12-13 år. Det var vi. Vi var ofta där på fritidsgården och ibland brukade Bergman eller nån annan av de äldre i gårdsrådet dra ner de svarta gardinerna i stora salen och kliva in i discjockeybåset. Sen lirade de plattor och tjejerna dansade medan vi killar drack Coca-Cola och tittade på de färgade, blinkande spotlightsen i taket. Och på Pias röv förstås. Den var fin. Alltid i Wrangler. Tajta.

De dansade till mesiga låtar, inte alls sånt som vi ville ha. Vi ville ha Sweet, Slade, Nazareth men Bergman lirade bara Tina Charles, Lady Bump (vilken förresten var helt okej, tänk bump, röv, Pia) och Gloria Gaynor. Tjejerna gillade honom, han var äldre, och han gillade att de gillade honom. Jajaja… kom till saken.

Jo, en vacker dag, eller hur det nu var, så drog Bergman ner gardinerna, klev in i discjockeybåset och drog igång Tina Charles, men inga tjejer kom, de var inte där. Möjligt att de var uppe i skogen och tjuvrökte, ingen aning, spelar ingen roll, de var inte där, men det var vi. Satt på de röda plaststolarna med våra Coca-Color och himlade med ögonen åt Bergmans musikval. Det var då han gjorde det. Satte på Sweet. Vi tittade på varandra, vafan, Sweet? Lillis gick upp och steppade några poser, vi andra följde efter, upp på golvet, dansade, Bergman blev glad och vi sneglade åt dörren för tänk om tjejerna kom, men det gjorde de inte. Bergman spelade en Sweet till, talade i micken, sa "ni tycks ju gilla Sweet" och vi dansade och sen blev det Slade och även där blev det två, sen var det slut på Sweet- och Slade-singlarna, vad göra? Lady Bump? Utan Pia? Nej. Bergman letade febrilt i backen och sen kom den:

Sparks

This Town Ain´t Big Enough For Both Of Us

Tiden stod lite still. En liten orgel. Men sen. Herregud. Vad fan var detta? Tuffa gitarrer, mystisk accent, tempoväxlingar, tuff cowboyfilmig titel, totalt omöjlig att dansa till och helvete vad vi dansade. I våra hudfärgade tofflor.

Jag har inte såna tofflor längre, har aldrig tofflor, men det beror på andra saker än trender och fåfänga, jag såg Pia för några år sedan och jodå, den var fortfarande fin. Nästan lika fin som

This Town Ain´t Big Enough For Both Of Us

är.

Fortfarande.

Lyssna, trivia, läs mer: http://www.allsparks.com/

Medelsvensson

2006-03-15T23:12:00.000+01:00

Är du en medelsvensson? I så fall har du börjat motionera mer, men ändå blivit fetare. Du har slutat röka, men snusar istället. Du har fått det lite svårare att sova på nätterna. Du är inte längre medlem i något politiskt parti, men du deltar ändå mer och oftare i politiska diskussioner. Du tjänar 23 700 i månaden, är kvinna och jobbar som tjänsteman, men samtidigt är den största gruppen svenskar 41-åriga män. Du är absolut inte äldst i Sverige, det är det två 110-åriga kvinnor som är. Den äldste mannen är 107.

Allt det här kan man få veta om man besöker Statistiska Centralbyråns hemsida. Visst är det fantastiskt med statistik? Man får reda på så mycket, men medelsvensson finns ju inte, han/hon är bara ett mått, en figur att jämföra sig med och hoppas att man hamnar på rätt sida om medellinjen. Vill man veta vem medelsvensson verkligen är kan man lika gärna googla "medelsvensson är" och välja att tro på första träffen:

Medelsvensson är död

Puh, då har jag det ganska bra ändå.

Mitt i-krönika: Som när Fröken Småstad ska koras

2006-03-15T16:43:00.000+01:00

Nu ska jag låta som den griniga gamla gubbe jag kan vara, "Read my hips" som Elvis brukade säga: Melodifestivalen suger! Jaja, säger några, kultursnobba lagom. Oskyldig! Jämför man med Mozart så har melodifestivalen i och för sig alltid varit skit, men en gång i tiden var det bra skit, det var kul, jag gillade det. Då, när den svenska uttagningen var tio låtar av varierande kvalitet, kompades av en riktig orkester, framfördes direkt efter varandra och avgjordes i ett (ett!) program. Magnus Uggla kom sist, Göran Fristorp framförde två låtar som var ganska tråkiga men i alla fall innehöll poetiska intentioner, Eva Dahlgren var lång och blyg, Kenta hade en T-shirt som det stod "69, try it you´ll like it" på, röstningen sköttes av en expertjury och fel låt vann. Sen var det slut. Ah, jag blir nostalgisk och måste raskt skriva ner mina fem favoriter genom tiderna:

"Nygammal vals" – Lill Lindfors och Svante Thuresson (1966) ("Klang i kantarellen…" Coolare kommer det aldrig att bli.)
"Sången lär ha vingar" – Gimmicks (1975) (En låt mina damer och herrar, en låt! Gediget hantverk.)
"Johnny the Rocker" – Magnus Uggla (1979) (Pampigt stråkarrangemang och att sedan stolt skriva "Sist i melodifestivalen" på skivomslaget är så rätt.)
"Var det här bara början?" – Py Bäckman och Py Gang (1979) (Wow, Janis Joplin goes schlagerfestival.)
"Utan att fråga" – Kenta Gustafsson (1980) (Sandpappersrösten! Attityden! Garvet!)

Såja, nu känns det bättre, vilka låtar, det var tider det! Men nu? Herregud, låtarna poffar till och försvinner, kan du nynna något av förra veckans bidrag? Nej, trodde väl det. Festivalen är en evighetsmaskin, först fyra uttagningsprogram, sen andra chansen och till slut då finalen. Varenda gång ska det röstas två gånger på två olika telefonnummer. Det här med att "folket" ska rösta påminner om hur det går till när "Fröken Småstad" ska koras, den med flest kompisar (fans som orkar ringa) vinner och sen spelar det ingen roll hur hon ser ut eller hur det låter. Och så det här att 72 dåliga skämt ska krystas fram, någon ska vara klämkäck (Östen med resten klär ut sig till Electric Banana Band på hembränt) och i green room sitter Thomas G:son på fyra stolar och varenda gång han dyker upp tänker jag att aldrig i helvetet att jag skulle köpt en begagnad bil av den mannen.

Sen allt runtomkring, festivalen som en turnerande dokusåpa, mediadrevet, alla rubriker i kvällstidningar om hur korta kjolarna kommer att vara, hur många barn de fött i år, vem som nästan fått en lampa i skallen, Bert Karlsson blir arg, någon är taskig mot Kikki och säger saker som att hon gett bag in boxen ett ansikte och i radion kan man inte bara höra alla låtarna redan på lördagseftermiddagen, nej det finns en speciell melodifestivalskanal också, "för dig som inte kan få nog av melodifestivalen". Men det kan jag, har redan fått. Det blir för mycket. "Less is more" må vara en sliten klyscha men klyschklämmare kan ha lika rätt som griniga gamla gubbar. Var det bättre förr? Ja.

Språkskadad

2006-03-08T18:47:00.000+01:00

När jag läste nedanstående rubrik på AB:s hemsida idag insåg jag att jag är språkskadad. Jävla engelska.

Karlskrona: Smittad and hittad vid förskola

Hmm, någon som blivit först smittad och sen hittad vid den där förskolan. Och vilket språk, fan, till och med smugit sig in i rubrikerna, den här jävla svengelskan. Aha, det är en and, fågel, givetvis, inte ett engelskt och. Sorry AB, jag sköt för tidigt, det är jag som är skadad, inte ni.

Fulis Bloggis

2006-03-08T13:01:00.000+01:00

Alla tjatar om våren.

Kan tolkas på två sätt. Det pratas vår överallt. Eller så börjar alla tjata när våren kommer.

Hoppas våren har kjol när hon kommer. En kort. Jag behöver mer ben. Mer än ljusterapi.

Nöff, nöff.

Denna veckan då? Skrivit en krönika och en kortis. Varit på anställningsintervju. Pulat med infobladet till Ängelholms Näringslivs AB. Gått plus i pokern. K har varit här och rotat fram Jeff Beck i vinyllådorna. Och det är bara onsdag.

Borde ha dragit in en låt till i "Hundra låtar"-projektet. Var på gång med "Comfortably Numb", Pink Floyd, men det kom nåt emellan. Funderade också på att länka till en massa Hallelujah-versioner (Leonard Cohens låt), Buckley, Wainwright, Lang, Dylan och förstås Cohen själv. Och sen låta alla ni fyra bloggläsare rösta om vilken som var bäst. Kom nåt emellan förstås.

Jag bara ljuger. Jag är lat. Hjärna i koma.

Vår i sandaler är inte heller dumt.

Mitt i-krönika: När avundsjukan sätter in

2006-02-27T16:32:00.000+01:00

Tänk om jag varit Niklas Zennström. Då hade jag varit rik, och rik är något jag vill bli. Vem är Zennström? Jo, det är mannen som sålde sitt internettelefonibolag Skype till Ebay för 2,6 miljarder dollar. Dessförinnan hade han redan skapat fildelarprogrammet Kazaa. Undrar om han är lycklig nu? Om han är en av de där som kan räkna lycka i år, och inte som en annan – i sekunder.

Okej, jag vet bättre, pengar är inte lika med lycka. Men visst hade pengar underlättat och till alla er som säger "Nej, jag vill inte vinna 50 miljoner, det räcker med en." anmäler jag mig härmed som avlastare om ni skulle ha oturen att vinna för mycket, mitt plusgironummer kan fås via mejl. Tillbaka till "Richie" Zennström, varför fortsätter han jobba och fundera på nya utmaningar istället för att luta sig tillbaka i poolstolen med en paraplydrink i högernäven och vänsterditon på ett scandal beauty-lår? Nörd! Han framstår som näringslivets Gunde Svan, tycker svensken jobbar för lite, och finner meningen med livet i att ständigt hitta nya projekt att kasta sig in i. Hur fungerar karln? Är han riktigt frisk? Bryr han sig om att amerikanska affärsmagasinet Business 2.0: s lista över förra årets 101 dummaste ögonblick innehåller Zennström-citatet "Om någon bryter sig in hemma hos mig kanske jag skickar ett e-mail eller textmeddelande till polisen istället för att ringa" då någon påpekade att det inte gick att ringa 911 genom Skype. Tror faktiskt han skiter i det, cirka 2,6 miljarder gånger om dagen.

Jaja, jag vill också ha ett konto fetare än en Big Mac. Om det stämmer att svensken är en avundsjuk jävel så är jag supersvensk, det står jag för. Våga erkänna din avundsjuka. Jag måste komma på idén med stort I. Jag har funderat på turistbranschen, där finns pengar att tjäna, folk köper vilken skit som helst när de har semester. Varför inte bikinis och badbyxor med sitt lands flagga på? Så alla på Palm Beach i Sydney kan se vem som är svensk, tysk eller engelsman? Hmm, turism, "down under", badkläder… underkläder! Min hemstad Ängelholm lanseras som en "skön oas i het region". Varför inte trycka det på trosor? Tror att det skulle inbringa en hel del för visst skulle det vara sexigare att gå runt med en Ängelholms-string än en lergök? "Lergökastan"? Nej, "Gökastan"!

Men jag kommer ju aldrig att dra igång det där trostryckeriet. Inte heller idén om att exportera ärtsoppa till Mexico (en polare hade med sig några burkar dit en gång och mexikanarna sa: "Mmm, good, exotic, more pea-soup please."), eller det där nikotintuggummit för de som funderar på att börja röka, men först vill vänja kroppen.

Ah, det är ju just det som är den stora skillnaden, inte att Niklas Zennström är smartare än vi andra, utan att han gör något av sina tankar, sätter dem i verket. Han är en "doer", en levande Nike-slogan, "Just do it". Mod, självförtroende, energi, jobba, jobba… som en idiot tjugosju timmar per dygn. Skulle jag vilja ha det så? Nja, nu är det ju inte hans liv jag är avundsjuk på, utan hans plånbok.

Dagens coverita: Handle With Care

2006-02-27T16:16:00.000+01:00

Das coverita mit Jenny Lewis und vänner
Der die das originalo mit Traveling Wilburritos

Man ska uppdatera...

2006-02-25T19:58:00.000+01:00

...ofta när man bloggar skriver Linda Skugge. Ska man? Liksom bara dra in skit, fulblogga om barn som hostar? Ja, kanske, vafan vet jag. Jo, jag vet att vi var hos brorsan i Mölndal i helgen och på vägen upp stannade vi i Björkäng å käkade å sen drog vi in i spelrummet å där stod ett flipperspel, Sagan om ringen-tema, å de gamla takterna satt i å jag fick knack efter knack å blev lite stolt, men det var nog bara flyt, eller ett jävligt lätt spel, eller så passade mina flips perfekt, träffade allt typ liksom... nu hostade ett barn, jag ska fanimej dammsuga hela huset, det kan vara allergi, eller så var det Lena Ph som hostade i festivalen. De sitter därinne å tittar å jag vill absolut inte snobba eller nåt liksom typ whatever men melodifestivalen är bara SKIT. Skit, skit, skit, skit å jag såg Östen med resten å tänkte det här är Electric Banana Band på hembränt å så Kikki i Lindarw-outfit med en låt som var med redan 78 med Chips eller nåt, skriven av Lasse Holm typ liksom whatever eller nåt å barnen hostar å jag ska kanske köpa dunjackor till dem, men då måste jag först kolla en fashionista-blogg för vilka dunjackor är det som gäller egentligen? Gäller dunjackor? Är det tuffare med väst? Vafan e d för frisyr Lena Ph har å varför fick hon jobbet? Kan det vara typ Darwins eller hans typ tes tankar fel eller? Jag menar snygg tjej, tänder grabbar, grabbar vill fortplanta sig med henne, då gäller det att smörja, säga typ jag gillar dina låtar, du sjunger bra, du skriver fina texter, du är en komisk talang å eftersom de e ett patriarkat vi lever i.... Sant! ...Fortsätter... så i och med att de säger detta, tror hon på det, men egentligen handlar det ju om fortplantning, de vill bara in å vända, så jävla typ liksom cyniskt å sant å sorgligt å fan vad det hostas nu då, brinner det eller? Alla borde kolla upp om de har brandsläckare hemma å brandvarnare å snart ska jag skriva upp alla böcker jag köpt på bokrean. Okej, redan nu då, snabbt ska det gå... Jo jag köpte:

Jaja, men jag ska nog ändå, kanske Dylans memoarer i alla fall, eller Arjas Sauna, kanske finns bilder i den.

Hundra låtar: #90 Mr. November

2006-02-20T17:02:00.000+01:00

Plats: 90
Låt: Mr. November
Artist: The National
År: 2005

Det var det året som jag och min hejaklacksledare brukade fylla ut tiden mellan hånglandet med att äta. Vi sa
cheeeeezzzzzzzeeeeeeeballzzzzz
och Playgirl ringde och sa
Grattis, du blev Mr. November.
Det var förstås ödet. Alltid ödet.
Can´t avoid it maaaaan
sa min hejaklacksledare och satte på mig och kameran igen.

Jag vet inte hur det kom ut på nätet, kanske det där mejlet till hon med ledsna gröna ögon.
Can´t feel anything but I wanna Z.
Eller DC++. Ledsna gröna ögon fick se. Jag fick lämna skolan. Min hejaklacksledare fick inte heja mera. Bara ett
hej då.

Jag såg henne på stan i förra veckan. Hon såg mig. Vi kände igen varandra.
cheeeeezzzzzzzeeeeeeeballzzzzz
Vi log. Sen åt vi.

Lyssna: The National - Mr.November

Trivia: "The National have been voted the 2nd best band in America by 20 top music bloggers. Coming in just behind Sufjan Stevens, The National won the judges over with their superb album 'Alligator'" - från hmmm-sidan, se länk nedan.

Läs mer: allmusic.com om albumet Alligator
hmmm-sida

Mitt i-krönika: Pro-feminist är visst något killar kan vara

2006-02-09T11:43:00.000+01:00

Sorry, det var ett tag sedan den här krönikan publicerades, men av randiga skäl är den inte bloggad förrän nu.

Nu ska alla hata Börje Ahlstedt. Hmmm, jag vet inte, var det inte jobbigare med det där lismandet, artigheten, kallpratet som de andra höll på med? Heja Börje, bu för mesigheten. Ska jag säga som fick en klump i halsen båda gångerna Sven-Bertil plockade fram gitarren och drog igång det Taubska vibratot. Jag som aldrig varit en av de där som diggar gubbar som vaknar med ett skutt ur sin säng för att genast dra ut på ängen och plocka blommor. Pust. Men klumpen, vad är det med mig? Har det någon koppling till det faktum att jag aldrig får en tår i ögat av nyheter om svält, våld, tortyr men kan få klumpar i halsen av så äckligt utstuderade program som Nannyjouren och Extreme Home Makeover. Jag går på det, klumpar precis när de vill. Jag är dum. Jävla mes.

Hade Virtanenpremiären verkligen bara tusen tittare? Måste vara lite blandat det där, eller som att "Wow, tack som fan" kan betyda just det och tvärt om:
- Hej, du får en egen talk-show hos oss.
- Wow, tack som fan. Vilken kanal?
- TV8.
- Wow, tack som fan.

Jag såg lite på det där premiärprogrammet. Satt och zappade när jag plötsligt fick syn på Alexandra Rapaport. Jag slutade förstås zappa. Alexandra är antagligen snyggast av de snygga. Jag hörde inte vad hon sa, snyggheten skymde mina öron. Jo, förresten, lite hörde jag, hon snackade Persbrandt och kom fram till att om hon uppfört sig som honom, supit, slagits, raggat lammkött så hade hon inte blivit vald till landets populäraste person. Det där stämmer nog. Fast jag hade förstås röstat på henne. Men visst är det så, män kan vara svin och komma undan, men kvinnor kan inte vara suggor utan att halshuggas. Orättvist. Och så sa hon pro-feminist. Jag kollade upp det på nätet. Min hjärna är full av hål. Pro-feminist är visst något killar kan vara. Tror jag. Så hon sa nog inte att hon var det. Jajaja, men sen kom Fredrik Wikingsson och snackade humor. Om den där gången då han och Filip Hammar gick runt och sa till människor att Lasse Berghagen var död och lät dem uttala sig och de sa saker som att ”Det här är värre än när Palme dog”. Och sen drämde han in en obehaglig sanning, han sa det förstås fort, utan andningspauser, han kan bli ganska manisk, man blir skraj för honom, dettarliksomaldrigslutdetdär-
flödetochgudnådedigomduavbryterdåfårduenverbalpropp. Han sa ungefär att ”bra” humor oftast inte är snäll, den är elak. Så är det ju, de skratten som varit högst och längst är de ”förbjudna” skratten. När man suttit eller legat halvvikt i soffan med någon polare och skrattat rått åt någon man tyckt gjort bort sig, varit helnördig eller löjlig på något vis. Kul humor är ofta elak humor, undantaget HasseåTage, inte alls släkt med Martin Luther King, Moder Theresa eller Gandhi, mer Hitler och Mussolini, humor som ventil. Fan, jag är både mesig och ond. Vem tänder på en ond mes?

Vilket får mig att tänka på att jag missade första avsnittet av Sex Inspectors. Eller missade och missade, jag såg början men orkade inte så länge. Men det där är ett jobb jag skulle kunna tänka mig. Sexinspektör. Smaka på den titeln. ”God dag, mitt namn är Mikael Vestlin och jag är er nye sexinspektör, sätt igång bara.” Tror även att Börje Ahlstedt passat bra som sexinspektör, raka rör liksom, inget inlindande. Sven-Bertil och de andra hade varit usla sexinspektörer, tyckt att allt var okej, och sagt fega saker som "Ja, det såg inte ut som om ni hade det speciellt skönt, men det var fint att se att ni rörde vid varandra då och då. Tack för att vi fick titta. Nu blir det avec i kristallsalongen." Sexinspektör! Det vill jag bli, titta in i folks sovrum och inspektera sexet. Och sen säga grejer som. "Hörru Bengan, där kom du allt lite tidigt och det är okej om du varit våren, men nu är du Lisas man så försök hålla dig för fan". Eller "Men Bettan, du får faktiskt göra någonting åt den där kalufsen, ett tag lät Johnny som om han rökte Commerce utan filter". Bettan kanske inte hade fattat, men det gör förstås du. Börje hade också fattat, och Wikingsson. Och Mussolini.

Utmaning: Ovanor eller egenheter

2006-02-03T11:23:00.000+01:00

Utmaning levererad av Sandra.

Reglerna:
Gör en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och utmana sedan fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

1. Jag är väldigt disträ. Glömmer snabbt och upprepar mig ofta.

2. Brukar prata med radion i bilen. Exempel: "Dagens eko, kvart i fem", "Ah fan, är klockan så mycket, jaja, skit samma, jag hinner, har det hänt nåt då?", "President El Bacco har avlidit..." "Jaha, vem fan var det då?"

3. Värmeljusfreak. Tänder minst fem varje kväll, fler på helgerna.

4. Snabb på att veta hur många bokstäver det är i ett ord. Säg "statsminister" och jag svarar 13 innan du hunnit blinka.

5. Jag är väldigt disträ. Glömmer snabbt och upprepar mig ofta.

Utmanar AC, Anna, Malin, Pellen och Andreas.

I Barcelona är man i Katalonien också (för Ronnie Lane 1946-1997)

2006-02-02T00:25:00.000+01:00

Yo La Tengo - Andalucia

Yo, han sjunger Andalucia, when can I see ya och jag tänker på Ronnie Lane som sjöng om Barcelona innan han dog. I ms.

Ännu längre före heter det inte, men det låter så liksom paradoxalt och det heter inte så liksom något heller.

Men 1966 åkte Ronnie Lane till Ibiza för att lägga av med syra. Det gjorde han. Han la av med syra på Ibiza. Han rökte brass hela tiden. Det var så han blev kvitt syravanan. Undrar om det var då han blev intresserad av buddhism. Undrar om buddhister tror på återfödelse. Sånt borde man veta. Senare fick han ms, det vet ni, om ni nu litar på mig. Litar ni på någon som skriver ännu längre före?

En syravanan borde sitta i en divan i en katamaran och säga att han är en syravanan. Han borde låta stolt. Han borde låta som om han längtade till Andalusien. Han skulle inte sjunga tillbaks till Katalonien. Sånt får Dan Hylander göra. Inte heller spanish boms Costa Brava, I´m moving in on a dc 10 tonight som Clash eller om en soluppgång i ett sömnigt Barcelona som Lambchop. Nu kom Kurt Wagner igen. Ständigt denna Kurt. Chop chop Lambchop.

Nej, den här syravananen skulle undra Andalucia, when can I see ya?

ms betyder multipel skleros. Tror jag. I alla fall inte alls långt ifrån. Jag är nästan säker. Å andra sidan är jag aldrig riktigt säker. Buddhister? Återfödelse? Men det förkortas ms och det brukar vara stora bokstäver. MS. Men om man gör dem små kanske det inte blir så farligt? Tänk cancer. Ganska skrämmande va? Men tänk nu CANCER. Ännu farligare, eller hur. Mer skrämmande. Ännu skrämmigare.

Fast Ronnie Lane dog ändå. Trots att jag idag skrev ms. Man kan inte förändra något med bokstäver, speciellt om det man försöker förändra redan har hänt. Jag ändrar mig. Man KAN förändra med bokstäver. Men man kan inte förändra saker som skett. Ibland är jag för ändra, ibland emot.

Saker som skett? Hmm, låter som en fin titel på något. Kanske en bok, kanske en film. Har du läst Saker som skett? Nej, men jag har sett den, skitbra, utspelar sig i Spanien, på Ibiza, i Andalusien och Katalonien, skitfina miljöer i Barcelona. Så jävla sorgligt slut. Han dör. Bra soundtrack också, mycket Ronnie Lane, han som var med i Faces och sen gjorde en del sologrejer, bland annat en platta med en låt som heter Barcelona, minns när jag hörde den på Discorama, måste ha varit i slutet av sjuttitalet, minns att jag tyckte om den och tyckte den var malplacerad i Discorama. Nej, malplacerad tänkte jag inte då, jag var nog bara 15 eller nåt, då tänker man inte malplacerad.

Om någon gav mig en mal nu skulle jag placera den i min papperskorg. Om den var död förstås. Om den levde skulle jag matat den med ludd från min jeansficka och låtit den lyssna på Yo La Tengo. Jag skulle kallat malen för Ronnie och om det skulle visa sig att vi gillade varandra skulle Ronnie fått följa med till Spanien. Ibiza, Andalusien, Costa Brava, Katalonien, Barcelona och Ronnie skulle säga att i Barcelona är man i Katalonien också. Jag skulle skrattat och sagt att du kan då få till det du, din jävla syravanan. Och Spanien förstås hade Ronnie sagt då.

NME om Ronnie Lanes bortgång

Fredagsblues: Friday Night, Saturday Morning

2006-01-27T17:58:00.000+01:00

Nouvelle Vague - Friday Night, Saturday Morning

En Specials-cover.

"I'll eat in the taxi queue,
standing in someone else's spew.
Wish I had lipstick on my shirt,
instead of piss stains on my shoes"

Tur man är gift.

Hundra låtar: #91 Sunday in Savannah

2006-01-19T00:01:00.000+01:00

Plats: 91
Låt: Sunday in Savannah
Artist: Nina Simone
År: 1968

Jag vet inte riktigt hur det står till. Om det verkligen var som jag tror. Eller hoppas. Men det spelar ingen roll. Jag bestämmer mig för att det är upplevelsen som är det viktiga. Upplevelsen av konsten, tavlan, musiken, texten… whatever. Pretentiöst javisst. Jag bjuder på det. Så här:

1933 föddes Nina Simone i North Carolina i en fattig svart familj. Hon börjar spela piano, hon är bra på piano, hon är bra på att sjunga, hon är young, gifted and black. Musiken blir hennes väg ut ur.

En gång skrev jag på ett schackbräde. Jag skrev:

Ruta efter ruta
runt skola människan kuta
på väg ut
ur

Jag tyckte det såg fint ut. Ett ord per ruta, snyggt uppställt, vit, svart, vit, svart. Jag kände mig antagligen lite djup och poetisk. Kvasi förstås. Jag spelade en roll som inte spelade någon som helst roll. Ungdomssynder.

Martin Luther King spelade kanske schack ibland. Svart mot vitt. Nej förresten, Martin Luther King spelade nog inte schack. Men han spelade roll. Någon dödade honom. De goda dör alltid för tidigt.

Några dagar efter mordet sitter Nina framför ett piano. Hon är vuxen nu. Hon är ledsen. Publiken är ledsna. Men de är där. Och Nina vill sjunga om Martin Luther King. Hon vill prata om Martin Luther King. Hon vill bearbeta. Hon vill trösta. "Sunday in Savannah". Man kan höra hur publiken svarar henne. Man kan höra deras hudfärg. Man kan känna sig konstigt avundsjuk på att inte få vara med. Man har fel hudfärg.

"Sunday in Savannah" ros fram som en liten eka på spegelblankt vatten. Som en ljummen vind, som en hand på någons panna eller kind. Som någon sorts väg ut ur. Sorgen? Den torkar tårar, den håller händer och den där lille killen vill bara gå och fiska, det är ju så fint ute och han är ledig hela dagen, ingen skola, han vill sitta vid det där spegelblanka vattnet och se när flötet försvinner. Men det får han inte. Inte i dag. För Martin Luther King är död och Nina spelar piano.

Och sjunger.

Amen.

Lyssna: Nina Simone - Sunday in Savannah

Westbury, 1968 Apr. 7 Live session at Westbury Music Fair.

Rudy Stevenson, guitar

Samuel Waymon, organ

Gene Taylor, bass

Bucky Clark, drums

Trivia: "Take 'Michelle.' Paul and I were staying somewhere, and he walked in and hummed the first few bars, with the words, you know [sings verse of 'Michelle'], and he says, 'Where do I go from here?' I'd been listening to blues singer Nina Simone, who did something like 'I love you!' in one of her songs and that made me think of the middle eight for 'Michelle' [sings]: 'I love you, I love you, I l-o-ove you . . . .'

John Lennon i en intervju för Playboy (Låten han tänkte på var "I Put a Spell on You")

Läs mer: The Nina Simone Web

Mitt i-krönika: Finns det någon bakom?

2006-01-15T11:41:00.000+01:00

Det drar en exhibitionistisk vind över landet och yta blir viktigare och viktigare. Det måste vara så. När jag tittar in på bloggportalen. se, en katalog över olika svenska bloggar, slås jag av att mode och design-avdelningen är överbefolkad av Ebba von Sydow-wannabees som brinner för att tala om vad de har på sig, vad och var de tänker shoppa och hur ful Paris Hilton var på den premiären medan Jennifer Aniston minsann var som en dröm i sin svarta Dior-klänning.

De här modebloggarna kallar sig ofta för fashionistas, som ungefär betyder modemedveten och modeintresserad. Det är förstås kvinnor som skriver, visar upp sig, och de är för det mesta mellan 18 och 40 år. De flesta är väldigt snygga och jag kan inte låta bli att undra varför de är så oroliga för att de inte är det. För det måste de ju vara. Annars hade man inte lagt så mycket pengar på att jeansen ska heta Acne eller Nudie istället för något billigare som inte alls klingar lika snobbigt i väninnans öron.

Det handlar förstås om bekräftelse, att få visa upp sig, och bloggen är en perfekt arena för detta behov; snabb, enkel och lättillgänglig. Har då yta blivit viktigare eller är det bara arenorna som blivit fler? Jag tror svaret är både och:

- Minns ni första Big Brother-omgången? Där fanns det människor som var garanterat silikonfria, lite äldre, rynkigare och hade andra intressen än party och utseende.
- I en intervju berättar Carin Hjulström-Livh (apropå att hon ska ta över Kattis Ahlströms programledarroll i TV-huset) att det sminkas mycket mer, och längre, inför tv-framträdande än förr.
- Kvällstidningarnas fredagsbilagor har transformerats till Hänt i veckan-kloner.
- Tv och Internet tillhandahåller arenorna i form av dokusåpor, bloggar, snyggast-sajter etcetera.

När man besöker en fashionista-blogg finns det ofta kategorier i högerspalten och en av dessa kallas "Dagens outfit". Klickar man där får man en bild plus en utförlig beskrivning över vad skribenten haft på sig olika dagar. Voyeuren och snuskgubben i mig blir förstås nyfiken och glad över alla dessa bilder av vackra kvinnor i snitsiga kläder medan den eftertänksamme moralisten undrar vart vi är på väg. Alla vill visa upp sig, vara vackra och sexiga, yta, yta, yta… vart tog innehållet vägen? Och samtidigt frågar jag mig själv vem jag är att döma? Jag bloggar själv och misshandlar mina 14 läsare med plågsamma poesi- och prosaförsök, dagboksanteckningar och listor över hundra låtar jag tycker de ska lyssna på, eller tio bästa låtarna med veckodagar i titeln, varför gör jag detta? Är det inte också det ett sätt att visa upp sig, säga "Hej, se mig, kolla in mig och min musiksmak, visst är jag fin?". Och om nu mitt stora intresse är musik, varför ska jag då hacka på de vars stora passioner är kläder och utseende? Funderar jag där jag sitter…

…i svarta boxer briefs (T-select), blå strumpor som det står "GOLF" på (trots att jag inte gillar golf, fick dem i julklapp), jeans (Blend, skitbilliga, inköpta på en Intersport-rea i början av förra året), vit t-shirt som det står "NOBODY KNOWS I`M A LESBIAN" på (tycker själv den är lite kul, medan mina barn tycker den är urlöjlig) och svarta kängor (Otto Bock).

Who am I to judge? Jo, det är ju det här med innehåll. Man vill att det ska vara någon hemma innanför sminket och kläderna. Det sexigaste som finns är kombinationen vacker yta (orättvist men sant) och ett tänkande inre. När man knackat sönder det där Kinder-ägget vill man faktiskt hitta någonting mer än bara plast.

Dagens nässeldjur: Mr E´s Beautiful Blues

2006-01-13T13:25:00.000+01:00

Eels - Mr E´s Beautiful Blues

Ål i skål smakar tvål

Nej, fel!
Inte alls en vacker dag
idag.
Inte här.
Men okej,
kanske där.
Jag dricker kaffe och lyssnar på Eels.
Do you know how it feels?
Jo, som om januari
vore en månad att stanna kvar i.
Ha-ha.
Och medan Ekelöf tänder pipan och drömmer om sin åker,
drar jag in på Unibet och spelar poker.
Det är så det är,
det är fredag
och mina landskap är data.
Någon har lagt maneter på vår gata.
Förut,
när inga gröna grisar
fanns,
fanns
det en lag mot det
nånstans.