Wagner, Mayfield, Holm

Vad betyder "cobweb"? Varför tänker jag på John Holm? Varför har män mer näshår än kvinnor? Är det nyttigt att vara sorgsen emellanåt? Så många frågor. Så få svar.





Jag har sett Kurt Wagner en gång. Han som är hjärta och hjärna i Lambchop. En av hans finaste låtar heter The New Cobweb Summer. En sorgsen sak. Och vacker. Jag såg honom på Stora Teatern i Göteborg. Kurt. Han var kortare än jag trott. Men det är alla kändisar. Nästan. De flesta ser längre ut i tv. Jag har sett Jan Guillou på bokmässan. Han var kort. Jag har stått bredvid Viveca Lärn på ett bokprat. Hon var ännu kortare. Jag sa att jag var lite nervös för bokpratet. Så många människor i publiken. Att jag inte var van vid att framträda. Hon sa till mig att jag kunde vara helt lugn, hon hade bokpratat jättemånga gånger. Och det blev bara värre. Nervösare. Viveca Lärn kan vara rolig i tv. Men hon är roligare i verkligheten.

Det slår mig att allt i förra stycket hände i Göteborg. Varför händer det mesta i just den staden? Så många frågor. Så få svar.

Men tillbaka till Kurt Wagner den där gången på Stora Teatern. Han såg nördig ut. Ful keps, fula glasögon. Han satt och sjöng om hur ledsen han och hans fru var över att inte kunna få barn. Han sjöng förstås om andra saker också. Han gillar förresten Curtis Mayfield. Jag gillar också Curtis. Han som fick nån jäkla ställning på sig en gång. På en konsert. Sen satt han i rullstol. Nu är han död. Jag har suttit i rullstol. Det är inte kul. Inte när man måste.

Curtis spelade in en skiva i slutet av sitt liv där de speedade upp rösten. Han kunde inte sjunga i falsett längre. Borta. Curtis berömda falsett. Curtis fina falsett. Så de speedade i efterhand. Konstgjord falsett. Nu har jag skrivit falsett och varianter av ordet sorg alldeles för många gånger. Egentligen har jag redan skrivit allt jag vet. Det som kommer nu är bara upprepningar, variationer på samma tema. Det är också lite sorgligt. Precis som livet. Inte farligt. Men sorgligt. Som Kurt. Som Curtis. Som jag. Jag gillar oss tre. Vi är fina killar. Såna som vi sitter ibland och är lite ledsna på nätterna. Ibland vet vi inte varför. Vi funderar kanske för mycket. Grubblar. Tillåter oss att vara sorgsna. En form av blues. Jag har skrivit mycket om blues på sistone. Kan bero på arbetslöshet. Eller för lite pengar. Eller en kombination. Tror det. En sådan kombination har nog den effekten.

En av de översta frågorna ska jag svara på. Ibland måste man svara också. Inte bara fråga. Jag tänker på John Holm för att jag precis lyssnat på honom. Han sjöng om en öde strand. Jag läste ur min bok i Malmö en gång. Jag läste ett kapitel som hette just Den öde stranden - John Holm. Efteråt kom det fram en kille till mig och undrade om jag visste att John Holm bodde ett stenkast därifrån? Det visste jag inte. Han sa också att han hjälpt John att flytta i förra månaden. Till slutet av det där stenkastet. Han som berättade det här verkade uppåt. Ibland är jag också i den riktningen. Men i dag ska jag lyssna på Kurt. Han är min kompis. Träffar du honom så kan du väl berätta det. Att han är min kompis.

Hoppas han blir lite glad då.

Spotify-grubbel

*
*